ÅSIKT

Nej till ockupation – ja till demokrati

”Kravet om demokrati i Irak var sorgligt frånvarande under lördagens demonstrationer”

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För dryga sju månader sedan fylldes gator världen över av många miljoner, som protesterade mot det då förestående kriget mot Irak.

I lördags var det glesare – knappt hundratusen samlades exempelvis i London för att kräva slut på USA:s och Storbritanniens ockupation av Irak.

Krigskritikerna hade till övermåttan rätt. Numera måste också CIA erkänna att det inte fanns några massförstörelsevapen. Iraks diktatur hade inga förbindelser med al-Qaida, den försökte inte importera uran från Niger. De falska argumenten användes för att legitimera ett krig som Bush–Blair beslutade om redan i april 2002. Den korta respiten för vapeninspektioner och överläggningar i FN var inget annat än politiska charader.

Lever ännu av allt att döma

Saddam Hussein är eliminerad, heter det rättfärdigande, som om regimskifte var motiveringen för kriget. Inte ens detta, av alla önskade resultat, är givet. Saddam lever av allt att döma, och det våld, de mord och blodiga attacker på exempelvis FN och dess personal kan delvis tillskrivas diktatorns gamla baath-aktivister.

Lördagens demonstranter hade som en huvudparoll: Nej till ockupationen.

Den stora svåra frågan handlar dock om övergångens strategi.

USA-ockupationen har misslyckats i praktiskt taget alla avseenden. Den har inte ens rudimentärt tryggat människors säkerhet. Mord, våld, rån och laglöshet råder. Infrastrukturen ligger sönderslagen. ”Kanske kan vi ordna telefoner någon gång i november”, säger den uppgivne t f kommunikationsministern Hayder Awad Aabadi.

Mitt i allt kaos har dock USA lyckats vinna det provisoriska regeringsrådets stöd för en allmän utförsäljning av Iraks alla tillgångar. Bechtel, Halliburton, DynCorp med flera står beredda.

Auktionen på Irak kan förklaras av att landets råd i allt väsentligt utsetts av USA. Irakierna måste själva få välja regering och andra politiska företrädare. Den koloniala invändningen, som hörts under alla de år västvärlden styrt Irak, är att landet inte är moget. Som om dagens makthavare, exempelvis guvernören och f d spionchefen Paul Bremer, visar särskilt gott omdöme.

Ställer krav på engagemang

Lyckligtvis finns tecken på att åtminstone Colin Powell närmat sig den franska ståndpunkten att irakierna kan erövra självständighet inom en sexmånadersperiod. Denna process kommer att ställa krav på omvärldens engagemang, säkerhetspolitiskt och i än högre grad ekonomiskt. Kanske måste det allra viktigaste stödet handla om demokrati och mänskliga fri-och rättigheter. Människorättsorganisationer, demokratiinstitutioner, och FN förstås, behövs för att ge råd om hur Irak ska kunna bygga ett civilt samhälle och basdemokrati.

Parollen ”Demokrati i Irak” var dessvärre inte huvudparoll i lördagens demonstrationer.

OS