ÅSIKT

Vi betalar ett högt pris för billiga tyska maten

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tyska matvarujätten Lidl äter sig nu snabbt in på den svenska marknaden. I fredags öppnade de sin senaste butik, i Kumla. Med rekordlåga priser på allt från herrkängor och godisnallar till gurka och blodtrycksmätare.

Och på mjölk, en krona billigare än Arlas! Tunn, söt, behandlad för att garantera hållbarheten under den långa transporten, först med båt från Lübeck till Halmstad, sen på lastbil ut till svenska konsumenter.

Lidl-kedjan, med 4 000 butiker i 15 länder, 45 000 anställda och 150 miljarder i omsättning, är hierarkisk, sluten och, enligt handelsfacket Verdi, ett av Tysklands mest fackföreningsfientliga företag. I Sverige planerar de för minst 70 butiker.

Affärsidén är ett så kallat hard discount-koncept: Låga priser – på ett begränsat sortiment.

I skäligen enkla lokaler erbjuder Lidl knappt tusen varor, till skillnad från en svensk välsorterad livsmedelshall med kanske 10 000 artiklar. Färskdisk eller annan kundservice värd namnet finns inte.

Själv känner jag djup olust inför den här utvecklingen, särskilt som hundratals andra lågprisbutiker nu raskt etableras av bland annat danska Netto, norska Rema1000 samt holländska och brittiska kedjor.

Det är givetvis bra att inte minst barnfamiljer och lågavlönade får chans att köpa mat och andra varor till lägre kostnader. Men vad kostar de låga matpriserna i sin tur – för miljön, livsmedelskvalitén, djuromsorgen och vår egen hälsa? Och för de lågavlönade i butiken?

Ta mjölken som exempel. Tyska bönder har inte lika stränga regler för miljö och djuromsorg som sina svenska kolleger. Det är en orsak till att deras mjölk kan säljas billigare i Lidlbutikerna. Och snedvrida konkurrensen så att den miljövänligare och därför något dyrare svenska produktionen riskerar att slås ut. På grund av dålig lönsamhet har redan 200 000, en fjärdedel av alla mjölkkor, försvunnit sedan 1990. Därför växer delar av svensk landsbygd igen med sly och gran, och förlorar skönhet, trivsel, biologisk mångfald och turistiska värden.

Jag och många med mig vill nu att jordbruksminister Ann-Christin Nykvist mer aktivt ska slåss för bättre villkor för den svenska matproduktionen, med alla dess goda etiska, sociala och miljömässiga värden. Hittills har hon mest hunnit vara ett slags lågpriskonsumentminister, hyllat den tyska billigmjölkens intåg och betonat att ”fri marknad och fri konkurrens är käpphästar i jordbruks- och livsmedelspolitiken”.

Nykvist bör fördjupa sin och regeringens analys. Marknadsmantrat kan ju inte lika enkelt tillämpas på mat som på glödlampor, spik eller bilar.

Här handlar det om levande organismer, om djur, växter och ofta sköra ekologiska sammanhang.

Energi- och miljökrävande transporter av djur eller baslivsmedel – som lika bra eller bättre produceras i närområdet – borde exempelvis vara otillåtna. Men hur ska politiken koppla greppet om detta när lockprisropen skallar och lågpriskedjorna invaderar land efter land?

Vem ska framöver ta makten över maten?

Stefan Edman