ÅSIKT

Vem älskar fp?

LEIJONKUNGEN PEKAR UT VÄGEN Lars Leijonborg rider fortfarande på framgångsvågen i valet 2002 som skulle göra honom till ”Leijonkungen”. Men bakom framgångarna döljer sig ett parti med identitetsproblem. I morgon stakar Leijonborg ut vägen för framtiden på partiets landsmöte i Västerås.
Foto: LASSE ALLARD
LEIJONKUNGEN PEKAR UT VÄGEN Lars Leijonborg rider fortfarande på framgångsvågen i valet 2002 som skulle göra honom till ”Leijonkungen”. Men bakom framgångarna döljer sig ett parti med identitetsproblem. I morgon stakar Leijonborg ut vägen för framtiden på partiets landsmöte i Västerås.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I morgon håller folkpartiledaren Lars Leijonborg sitt inledningstal på partiets landsmöte i Västerås. Redan i dag träffas dock ombuden för att börja arbetet med att staka ut den svenska liberalismens framtid.

Det är ett parti i medgång som träffas. Medlemmar och partiledning surfar fortfarande på framgången i förra årets val då väljarstödet ökade till över 13 procent. Närmast en chockupplevelse för ett parti som vant sig vid att ängsligt blicka mot fyraprocentsspärren.

Inte konstigt om Leijonborg faktiskt känner sig som Lejonkungen.
Fram träder bilden av ett idéparti där idéerna har stuvats undan

En halv framgång

Valframgången var dock bara halv. Partiet överträffade sina egna mål, men misslyckades med att åstadkomma en regering.

Bakom segerruset döljer sig också ett parti med identitetsproblem. Ur kongressmaterialet träder bilden fram av ett idéparti där idéerna stuvats undan. Den folkpartistiska dagordningen handlar om att besegra socialdemokratin. Och om makten.

Visserligen hävdar partistyrelsen att utgångspunkten för partiets framtid måste vara situationen i dagens samhälle. Den är som väntat dyster.

Folkpartisterna noterar att tillväxten är för dålig, liksom utbildningen och vården. Sverige lider av brist på ledarskap och globalt engagemang. Jämställdheten och toleransen är för liten medan brottsligheten är för stor.

Vräka s viktigast

I folkpartiet blir detta dock inte i första hand ett avstamp för att argumentera för nödvändiga förändringar. I stället utgör tillståndet i nationen argument för det som framstår som den stora uppgiften, att vräka socialdemokraterna från regeringsmakten.

”För varje år som går med socialdemokraterna vid makten blir själva maktfrågan allt större”, skriver folkpartisterna i sina riktlinjer. I vanliga fall är det Göran Persson som brukar beskrivas som en politiker på jakt efter makten för dess egen skull.

I Dagens Nyheter hävdade Lars Leijonborg i går att det finns för många borgerliga partier. Helst skulle han se sammanslagningar, dock inte mellan folkpartiet och moderaterna. ”Skillnaden mellan konservatism och liberalism kommer att vara stor också i framtiden”, förklarade han.

Moderat recept

Samtidigt är det uppenbart att dagens folkparti i långa stycken bygger sin framgång på samma grundrecept som i årtionden varit moderaternas. En strikt liberal ekonomisk politik med skattesänkningar som första krav, parat med en bitvis moraliserande inställning till sådant som skolan, välfärdssystemen och brottslighet.

Partierna delar dessutom den nästan fundamentalistiska misstänksamheten mot socialdemokratin.

Det finns en skillnad mellan liberalism och konservatism, så långt har Leijonborg rätt. Har har också rätt i att svensk politik behöver en kämpande socialliberalism. Så länge folkpartiet sätter regeringsfrågan före sakpolitiken talar det närmast för behovet av ytterligare ett parti.

IP