ÅSIKT

Effektiviteten inte allt i förvaltningen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Förvaltningspolitik.

Sug på det ordet en stund.

Låter det intressant? Lockande? Engagerande?

Inte?

Fullt begripligt. Dels är själva ordet hopplöst tråkigt, dels är sakinnehållet i förvaltningspolitiken ofta tekniskt, sånt som statsvetare går i gång på men inte så många andra. Fast egentligen borde det engagera fler. Författningspolitiken rymmer nämligen helt grundläggande frågor, som rör hela vårt sätt att fungera som ett demokratiskt samhälle.

Det handlar om effektiviteten i den offentliga sektorn, hur mycket offentlig service det går att utvinna ur varje satsad skattekrona. Men det handlar också om medborgarnas möjligheter att påverka och känna förtroende för de offentliga systemen. Med andra ord: viktiga aspekter av demokratin.

Just nu pågår en utredning om allt detta. Den 15 december i år ska utredaren Mats Svegfors, som till vardags är landshövding i Västmanland, presentera ett första utkast till ny förvaltningsstruktur.

Både Svegfors och statsminister Göran Persson har redan antytt vartåt det lutar. Sverige har för många och för små kommuner. Befolkningen blir äldre. Skatteunderlaget sviktar i avfolkningsbygderna. Det är svårt att upprätthålla en god service inom vård, skola och omsorg. Målet är därför att skapa färre, kanske ett hundratal storkommuner och avskaffa landstingen. Då blir samordningen bättre och servicen effektivare.

Jag förstår det argumentet. Det är logiskt och konsekvent. Effektiviteten är en viktig fråga. Men det är inte den enda.

Efter den förra kommunsammanslagningen visade flera utredningar att demokratin blivit lidande. På 40 år försvann 152 000 kommunala förtroendeuppdrag. 1951 gick det 35 medborgare på varje förtroendevald. I dag går det omkring 200 medborgare på varje förtroendevald.

Människor känner ett större avstånd till beslutsfattare och tjänstemän.

Tilltron till politiken minskar med avståndet, särskilt i nedskärningstider.

Därför måste förvaltningspolitiken stå på två ben. Effektiviseringen och storskaligheten kan vara nödvändig, men måste i så fall balanseras med ett program för ökad demokratisk förankring.

Redan för 20 år sedan pågick ett sånt arbete i svensk politik. Under Bo Holmbergs tid som civilminister gjordes flera försök att minska avståndet. Det handlade bland annat om frikommunförsök, stadsdelsnämnder, brukarstyrelser på dagis, skolor och vårdinrättningar och ett ökat inflytande för de anställda i den offentliga sektorn. Försöken var inte alltid lyckade, men ansatsen var bra. Den var något annat än den ekonomism som annars dominerar den politiska debatten.

I praktiken valde kommunerna ofta en annan väg. De privatiserade och konkurrensutsatte den offentliga sektorn och införde obegripliga beställar–utförarsystem för politikerna. Ansvaret blev otydligt och avståndet mellan väljarna och de valda ökade ännu mer.

Där står vi nu, inför nya stora förändringar. Och den viktiga frågan är: Har vi lärt oss något av de senaste tjugo årens politiska debatt? Eller ska vi upprepa samma misstag en gång till?

Jesper Bengtsson