ÅSIKT

Idrotts- rörelsens Jurassic park

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det måste vara otroligt frustrerande att vara Gunnar Johansson.

Gunnar har varit tränare för ishockeylaget Färjestad. Numera är han degraderad till Nybro i allsvenskan.

Gunnar tycker inte att homosexuella passar i hans idrott.

– De skulle få svårt att överleva inom hockeyn, sa han häromdagen i TV4:s Sportklubben.

Sedan fortsatte grodorna hoppa ur munnen på honom. Nu i Expressens sportbilaga.

– Jag är inte ett dugg emot dem som är det här. Men i hockeyn, som är en kampsport eller machosport, skulle det vara väldigt, väldigt svårt för en kille som är det att klara sig, sa han.

Han klarar inte ens av att säga ordet homosexuell.

Så frustrerad är Gunnar.

Frustrationen kan bara bero på en sak: Gunnar Johansson har inte hängt med i utvecklingen. Under de senaste 20 åren har samhället i grunden förändrat sin syn på människors sexualitet. I dag är det inte konstigt att älska någon av samma kön. Alla vet att andelen homosexuella är mellan fem och åtta procent. Visst finns det en massa fördomar kvar, men toleransen är oändligt mycket större.

Tyvärr fick Gunnar Johansson omedelbart medhåll av andra inom samma sport.

– Det kan bli konstiga vibbar i en grupp, för det är så pass ovanligt ännu. Kanske finns det någon i gruppen som har läggningen latent, men som inte uttalat det för sina lagkamrater, säger förre förbundskaptenen Curre Lundmark.

Han får det att låta som en sjukdom. Curre har dessutom varit i blåsväder förr. För några år sedan sa han: ”Det finns väl inga riktiga killar bland konståkarna – alla dör ju i aids.”

Det måste vara otroligt frustrerande att vara Curre Lundmark också.

De båda herrarnas idrottsvärld verkar vara lite som Jurassic park. Främmande arter lever kvar, synbart opåverkade av evolutionen. Själva springer de omkring som två Tyrannosaurus Rex, med käftarna på vid gavel, förvånade över att deras värld plötsligt befolkas av vanliga människor.

Fattar de inte att de som idrottsledare fungerar som förebilder för unga idrottsmän och att de har ett ansvar för vilka attityder som frodas i omklädningsrummen? Om hockeyspelarna tycker att de är så macho att de inte skulle stå ut med en homosexuell medspelare, då är det just tränarna som måste säga ifrån.

Fattar de inte att de kränker alla homosexuella hockeyspelare som ännu inte vågat komma ut?

Fattar de inte att de spottar på minnet av Peter Karlsson? Ishockeyspelaren i Västerås, som inte vågade komma ut offentligt och som en mörk natt 1995 mördades med 64 knivhugg för att han råkade stöta på fel man på vägen hem från krogen.

Kanske är det så enkelt att Curre och Gunnar är rädda. Rädda för att få sin manlighetsbild knäckt. Rädda för att en homosexuell man ska kliva ut på isen och spela skjortan av heteronormen.

Tack och lov finns det många inom idrottsrörelsen som reagerat lika hårt som jag på deras uttalanden. ”Det känns som om vi ligger 25 år bakom resten av samhället”, säger ishockeyförbundets generalsekreterare Michael Englund.

25 år. Om det ändå räckte.

Jesper Bengtsson