ÅSIKT

Var hittar vi medicin mot girigheten?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På nytt hör vi om alla dessa direktörer och chefer som berikar sig på andras bekostnad. Trots att de bevisligen redan har det mesta som behövs för ett överdådigt materiellt liv.

Jag blir upprörd – och vemodig.

Upprörd därför att denna rövarmentalitet är ett gift som sipprar ut i samhällskroppen, ökar klyftorna och försvagar demokratin och tilltron till politikens möjligheter att skipa åtminstone nödtorftig rättvisa.

Vemodig därför att girigheten, en av de sju klassiska dödssynderna, i grunden är så banal. En åkomma som devalverar vanligtvis förnuftiga män (och kvinnor) till små barn som ber om att bli sedda, älskade. Och som därför ständigt måste bekräfta sitt värde genom att sälja sig allt dyrare på marknaden.

Man kan fundera över girighetens rötter. Är de medfödda? Ja, men bara delvis. Forskarna vet numera att vi även har altruismen inskriven i våra genetiska koder. Vårt biologiska arv rymmer alltså både egotripp och medmänsklighet. Vad som kommer att dominera avgörs till sist av kulturen och de samhälleliga värde- och normsystem som råder i ett givet läge.

Jag vill inte idealisera det gamla folkhemmet. Ändå bars det upp av rätt starka principer om rättvisa, solidaritet och hederlighet, normer som nu alltmer dunstat i nyliberalismens överhettade marknadskok. Dagens evangelium handlar om att äga, sälja, köpa, bli rik, berömd – och helst vacker. I politiken har tillväxten blivit ett religiöst mantra, ett mål i sig, istället för blott och bart vårt lydiga redskap i kampen för Det Goda Livet åt alla.

Men kanske måste vi gå djupare för att förstå den ytliga ha-mentalitetens hegemoni i vår kultur. Jag läser en strof av Octavio Paz, den mexikanske poeten som fick 1990 års Nobelpris i litteratur:

Kort är mitt människoliv

och natten är oändlig.

Jag blickar likväl uppåt:

ser himlens stjärnor skriva.

Då inser jag, fast oklart,

att även jag är skrift

och just i denna stund

uttolkar någon mig.

Någon där ute ser mig? En gud som vill världen, livet och oss människor? Ja, tanken är lika gammal som människan, den skapade hemkänsla i tillvaron, vördnad och förvaltaransvar (utom när den blev instrument för de maktgalna). Men i dag, i västerlandet, är denna sakralitet nästan helt borta. Människan är sin egen herre och norm, naturen en råvara för hennes njutning.

Religionen tillhandahåller, i sina bästa stunder, en spärr mot den mest groteska girigheten. Kristendomens bud om att mätta den hungrige och klä den nakne har förlöst empati och omsorg. Och evangeliets människosyn att ”störst bland er är den som tjänar de andra” (Jesus) inspirerar till oegennytta och rättvisekamp.

Men var hittar vi nu medicinen mot egoismen, i ett samhälle där Gud – åtminstone för tillfället – är död och ideologierna nedvissnade? Den sekulära humanismen är förvisso ett gott piller. Politiken bör få en ny chans. Ändå hoppas jag också på en renässans för en öppen och vidsynt religiös dimension. Med upplevelsen av en existentiell kärlek, så stark att den ger oss självrespekt och identitet nog att orka stå emot girighetens banala lockelser.