ÅSIKT

Riktig enighet finns bara på idiotanstalt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Johan Lönnroths besked att han kandiderar som partiledare är det bästa som hänt vänsterpartiet på flera år. Inte för att han har någon chans att vinna matchen om ordförandeskapet. Det finns inte ens på kartan.

Poängen är i stället att han genom sin öppenhet och sitt respektlösa förhållningssätt till politiska dogmer gjuter nytt liv i hela vänsterns ideologiska debatt.

Hans mer foträta partikamrater kallar honom högeravvikare. Själv säger han att han tillhör den yttersta vänstern.

Det är mer än en lek med ord.

I den lilla skriften ”Den tredje vänstern”, som han gav ut 1997, tar Lönnroth sin utgångspunkt i vänsterpartiets bildande 1917 för att förklara vad han menar. De som bröt sig ut ur socialdemokratin var inte våldsromantiserande revolutionärer, som socialdemokratin ofta hävdar. Det fanns sådana inslag, men för politiker som Carl Lindhagen, Fabian Månsson och Kata Dalström var drivkraften en annan.

De ville snarast ha större pluralism i vänsterns förhållningssätt och ansåg att socialdemokratin och den etablerade fackföreningsrörelsen ställde allt för stora krav på lojalitet. Fabian Månssons polemik från 1915, före partisplittringen, mot Hjalmar Brantings krav på enighet i försvarsfrågan speglar deras inställning:

”Så försumpat har aldrig partiet varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, med smörja eller hot.”

Carl Lindhagen hade för sin del en stark dragning åt gillesocialismen, det vill säga det man kallar egenmakt eller självförvaltning i den moderna vänsterdebatten. Lindhagen återvände så småningom till socialdemokratin.

Månsson var snarast att betrakta som bondepopulist.

Dessutom var dessa vänstermänniskor internationalister och motarbetade den nationalisering av arbetarrörelsen som blev en effekt av första världskriget.

Till saken hör att det nya partiet efter bara några år hamnade under Kominterns inflytande. Plötsligt utgick makten från Moskva, vilket fick flera av partiets ledande företrädare att återvända till socialdemokratin.

Det är ändå intressant att notera att de i första läget hoppade av socialdemokratin för att de uppfattade partiet som alltför centralistiskt, nationsbundet och programmatiskt statssocialistiskt. Allt det man i dag förknippar med vänsterpartiet. Allt det Lars Ohly, Camilla Sköld Jansson och Mats Einarsson i dag betraktar som ett bevis för att man är vänster, det var på den tiden höger.

Det är mot den bakgrunden man ska se Lönnroths öppenhet för EU och hans vilja att fördjupa samarbetet med socialdemokraterna, kanske även med liberaler. För honom är även socialliberalismen en möjligt partner.

Därför säger Johan Lönnroth att han tillhör den yttersta vänstern. Och därför kan det, sett i ett historiskt perspektiv, faktiskt innebära att han har rätt.

Men partiledare blir han inte. Nu lutar det åt Ohly eller Sköld Jansson, och vänsterpartiet slipper få sin världsbild rubbad.

Jesper Bengtsson