ÅSIKT

Ropen skalla, lutfisk åt alla

Kommunen sade nej när personalen skulle ordna lutfisk till pensionärerna på Näckrosen i Gnesta. Det var inte förenligt med ”likställighetsprincipen”. Rättvisa, jämlikhet och likställighet är viktiga principer i välfärdspolitiken, men hur långt ska de drivas?
Foto: HENRY LUNDHOLM
Kommunen sade nej när personalen skulle ordna lutfisk till pensionärerna på Näckrosen i Gnesta. Det var inte förenligt med ”likställighetsprincipen”. Rättvisa, jämlikhet och likställighet är viktiga principer i välfärdspolitiken, men hur långt ska de drivas?
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

16 december 2003. ”Det är inte förenligt med likställighetsprincipen att en avdelning blir bjuden på lutfisk men inte en annan.”
Handlar det i Gnesta om idiotisk millimeterrättvisa och byråkratisk maktutövning i stället för självklar humanism och sunt förnuft?

Hela Sverige upprördes av att Gnestas pensionärer inte skulle få lutfisk på lucia. Det var för dyrt. En tradition bröts, pensionärerna blev ledsna. Personal och krögare ville bjuda på lutfisk på hemmet – men kommunen sade nej. Det var inte förenligt med ”likställighetsprincipen” att vissa pensionärer skulle få och andra inte.

Maktutövning eller sunt förnuft

Rättvisa, jämlikhet och likställighet är viktiga principer i välfärdspolitiken, men hur långt ska de drivas? Handlar det i Gnesta om idiotisk millimeterrättvisa och byråkratisk maktutövning i stället för självklar humanism och sunt förnuft?

Frågan om likställighetsprincipen är central också i den stora utredningen om samhällsorganisationen i Sverige, maktfördelningen mellan stat, kommun och landsting. Utredningen kallas Ansvarsutredningen och leds av landshövdingen i Västmanland Mats Svegfors, tidigare fritänkande chefredaktör på Svenska Dagbladet. På torsdag presenteras det första betänkandet. Det ger inga svar, de kommer först 2006, men beskriver ”21 iakttagelser”, problem och konflikter i styrningen av den offentliga sektorn.

Utredningens perspektiv är i första hand ekonomiskt, inte demokratiskt om makt och vanmakt. Huvudfrågan är: Hur klarar samhället sina åtaganden mot medborgarna om 10–15 år när pensionärsexplosionen är ett faktum?

Det är uppenbart att problemen är rätt dramatiska. Anspråken på fler miljoner och miljarder växer inte bara för att de äldre blir fler. Andra förändringar, som till exempel att jämställdheten, servicekraven och lönerna ökar, spelar in.

Samtidigt växer rättighetslagstiftningen, riksdagen beslutar om fler lagar som ska ge medborgarna samma rättigheter i hela landet. Men det är kommuner och landsting som ska producera tjänsterna och i praktiken har finansieringsansvaret. Olikheter i förutsättningar och traditioner vägs inte in. Det spretar och skaver i ordningen mellan stat och kommun.

Medborgarna i kläm

Utredningen lutar åt att ge kommunerna mer makt och större frihet att bestämma över sina välfärdslösningar. Det leder till större olikheter – lutfisk på en avdelning, mandeltorsk på en annan ... Med större kommunal frihet kan utvecklingskraften och förändringspotentialen öka och goda exempel spridas. Men risken är uppenbar – medborgarna riskerar att komma i kläm på vägen.

Avvägningen mellan likställighet och frihet blir inte lätt. Viss vägledning kan kanske Mats Svegfors få av Per Albin Hanssons klassiska ord:

”Jämlikhet betyder likställighet men icke likformighet. Lika rättigheter och möjligheter för alla och envar men icke tvång till att använda dem på alldeles samma sätt. Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet. Den skall i stället låta allting växa efter sin egenart.”

L A