ÅSIKT

Avtalsrörelsen har börjat på allvar nu

Stabiliteten i den svenska ekonomin prövas

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vem ska betala för ohälsan? Frågan ställs på sin spets i årets avtalsrörelse. För att lösa problemet måste arbetsmiljön tas på allvar. Här besöker Metalls ordförande Göran Johnsson ett företag i Nacka.
Foto: ÅKE ERICSON
Vem ska betala för ohälsan? Frågan ställs på sin spets i årets avtalsrörelse. För att lösa problemet måste arbetsmiljön tas på allvar. Här besöker Metalls ordförande Göran Johnsson ett företag i Nacka.

Så har den då börjat på allvar, 2004 års avtalsrörelse. I förra veckan utväxlade fack och arbetsgivare inom verkstadsindustrin sina avtalskrav. Industrin, framför allt exportindustrin, kommer att tjäna som måttstock för den övriga arbetsmarknaden.

I potten ligger inte bara löner och anställningsförhållanden för omkring två miljoner löntagare. Årets avtalsrörelse blir ett test på om den svenska lönebildningen verkligen är så stabil som det påstods i folkomröstningskampanjen.

Olika verklighetsbilder

De fackliga kraven har varit kända. Metall vill ha löneökningar på knappt tre procent, minst 360 kronor i månaden. Dessutom en mindre arbetstidsförkortning för att bygga på systemet med en arbetstidsbank.

Arbetsgivarna i Teknikföretagen anser, inte överraskande, att det är blir för dyrt.

Bilden av verkligheten skiljer parterna åt. Arbetsgivarnas Sverige har lågkonjunktur. Varsel och stora hål i orderböckerna lämnar helt enkelt inte mycket utrymme till löneökningar, och absolut inget för arbetstidsförkortning.

Tror på bättre tider

Den fackliga bilden är en annan. Tecknen på en vändning syns. I slutet av 2004 eller möjligen under 2005 kommer konjunkturuppgången.

Båda parter kan ha rätt. Parterna väljer det tidsperspektiv som passar den egna sidans argument.

Svårare kan det bli att komma överens om hur kostnaderna för ohälsan ska fördelas. Det förslag som regeringen tillsammans med samarbetspartierna till sist lyckades enas om i torsdags innebär att de enskilda företagen får ta ett större ansvar för ohälsans kostnader. För att gardera sig föreslår teknikföretagen en ny konstruktion. Avtalen ska kunna sägas upp om de politiska besluten går arbetsgivarna emot.

De principiella konsekvenserna skulle minst sagt bli långtgående. Vilka förbehåll skulle inte facket kunna skaffa sig?

Om förslaget kommit från de fackliga organisationerna under en period med borgerlig regering är det inte svårt att föreställa sig det ramaskri det skulle ha skapat.

Samhället betalar

I grunden handlar frågan om att dagens sjuktal faktiskt kostar samhället oerhörda pengar. I praktiken kan den bara betalas ur produktionen, på ett eller annat sätt. Det innebär en begränsning av löne- och vinstutrymmet. Lösningen är alltså att minska ohälsan. Därför måste frågan om arbetsmiljön tas på allvar.

Till sist kompliceras förhandlingarna av ytterligare en faktor. De upprepade skandalerna kring direktörernas fallskärmar och bonusavtal.

Metalls Göran Johnsson har gång på gång varnat för vilken effekt fantasiersättningarna skulle kunna få på medlemmarnas krav. Att få industriarbetare att acceptera måttliga eller rent av låga avtal medan skandalerna avlöser varandra förutsätter stor pedagogik.

IP