ÅSIKT

Vi hade fel – och här är hela listan

Aftonbladets ledarredaktion medger sina misstag

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är snart nyår. En tid att blicka framåt och ställa upp nya mål. Men också en tid för återblick och reflektion.

Årsskiftet är kort sagt en bra tid för självrannsakan.

Vi på Aftonbladets ledarredaktion vill inte vara sämre. Trots att journalister i allmänhet och ledarskribenter i synnerhet ofta uppfattas som odrägliga viktigpettrar som tvärsäkert kommenterar verkligheten från bekvämt avstånd är vi nämligen medvetna om att vi ibland har fel.

Alltså, här kommer den, felbedömningar på Aftonbladets ledarsida år 2003.

Vi har hela listan!

Det börjande redan i januari. I en av årets första ledare varnade vi för att Sverige höll på att hamna på perrongen när tåget för att påverka EU:s nya grundlag gick. Ännu i juli trodde vi att våra varningar för planerna på ett gemensamt europeiskt försvar skulle leda till intensiv debatt. Vi hade fel!

Vi kunde helt enkelt inte tänka oss att Göran Persson jovialiskt skulle se på medan maktkampen om EU:s framtid pågick.

Vi trodde inte heller att vi skulle få uppleva Laila Freivalds, en svensk utrikesminister, beskriva försvarsgarantier som en obetydlig förändring av den svenska neutraliteten.

Å andra sidan kunde vi inte heller förutse att Europas ledare skulle tillåta att just den av unionens regeringschefer som kanske visat minst förståelse för demokratiska spelregler skulle tillåtas driva på arbetet med konstitutionen. Hade vi gjort det skulle vi förmodligen kunnat lugna läsarna tidigare.

I skuggan av det italienska misslyckandet lär den svenska passiviteten snart vara glömd.

I januari varnade vi också för den farliga situation som uppstått på den avreglerade svenska elmarknaden. Vi förutsåg stigande priser, osäkra leveranser och en massiv opinionsbildning för att kringgå det demokratiska beslutet att avskaffa kärnkraften.

Vi hade fel!

Vad vi inte kunde tänka oss var att hela södra Sverige och halva Danmark i slutet av september skulle drabbas av fullständig black-out. Kanske trodde vi inte heller att de företag som just nu gör övervinster på elmarknaden skulle visa ett sådant upphöjt lugn inför människors allt större vrede.

Vi har missbrukat ordet bråttom. Inte minst i diskussionerna om ohälsans kostnader för det svenska samhället. Sedan valet 2002 och under hela 2003 har Aftonbladets ledarsida hävdat att regeringen snabbt måste komma med förslag som på allvar kan vända utvecklingen med allt fler och allt längre sjukskrivningar.

Vi trodde nog att regeringen skulle förstå att det var bråttom.

Vi hade fel.

Nu igen!

I Rosenbad har man gjort en helt annan bedömning. Först dagarna före jul, fem i tolv skulle man kunna säga, lyckades regeringen och samarbetspartierna presentera en uppgörelse om den framtida politiken. I stort genomför man nu förslag som legat färdiga i ett år. Det tyder inte på någon större brådska.

Efter Schymans tumultartade beslut att avgå på grund av de olyckliga affärerna med skattemyndigheten skrev vi att vänsterpartiet nu stod inför en ledarstrid. Vi utgick också från att Lars Ohly till sist skulle bli partivänsterns kandidat.

Ändå hade vi tokfel!

Det blev ingen strid alls.

När det kom till kritan fanns det inte en enda seriös kandidat som både ville och kunde bli partiledare. Till sist kom Ohly ut som kandidat, och ett enigt parti ställde sig upp och applåderade sin nye ledare.

När Alf Svensson i slutet av februari vid en välbevakad presskonferens i Gränna meddelade att han tänkte stanna på sin post skrev vi att den lucka han en dag trots allt kommer att lämna skulle bli svår för partiet att fylla.

Vi hade fel!

När Alf Svensson nu tio månader senare faktiskt tänker sluta som partiledare säger han nämligen också att han kommer att stanna kvar i ”hetluften”.

Problemet för den nya partiledaren blir inte att fylla luckan efter Alf. Svårigheten blir att alls få honom att lämna plats för någon annan.

Kristdemokraternas problem slutar inte den dag Alf Svensson avgår, det är då de verkligen börjar.

Inför senvinterns stämmosäsong i de stora svenska börsbolagen konstaterade vi att gubbgänget bland de svenska direktörerna gjort sitt.

Vi hade fel!

Trots börskrasch, utflyttningdebatter och bonusdebatter hankar sig näringslivets tidigare gullgossar fram, om än med glorian betänkligt på sned.

Hade vi i våras skrivit vad Skandias egen utredning några månader senare skulle visa – att precis samma direktörer inte bara är måttlösa roffare utan möjligen också förbrytare – skulle det dock knappast ha tagits på allvar.

Vi varnade tidigt för idén att försöka vinna folkomröstningen om EMU i en kort traditionell kampanj. Dessutom fruktade vi att den socialdemokratiska oviljan att diskutera fackföreningsrörelsens krav inför ett införande av euron skulle komma att drabba ja-sidan.

Vi hade fel!

Det blev katastrof.

Ingen, inte heller vi, trodde att resultatet skulle bli ett svidande nederlag med 14 procent.

Men så hade vi kanske inte heller räknat med det folkförakt som delar av eurons anhängare visade upp.

Hur var det Adelsohn beskrev folkmajoriteten?

Någon som sitter i Borlänge och väntar på bidrag. Inte heller det hade vi väntat oss.

Vår grövsta missbedömning rör kanske ändå världsläget. Ingen läsare av Aftonbladets ledarsida kunde visserligen undgå att notera våra upprepade varningar för effekterna av det illa planerade och än sämre motiverade krig som USA och Storbritannien planerade.

Men vi hade ändå fel!

Inte heller vi kunde förutse den fullständiga handfallenhet som drabbat imperiemakterna när de ställs inför uppgiften att bygga upp det irakiska samhället.

Graden av våld, kaos och hat överträffar allt vi varnat för.

Kanske föreställde vi oss också att världens främsta underrättelsetjänster skulle kunna visa upp åtminstone något litet spår av den terrorism och de massförstörelsevapen som officiellt motiverade kriget.

Året som gått har kort sagt varit fullt av missbedömningar, också på den här sidan.

Ibland räcker föreställningsförmågan helt enkelt inte till. Verkligheten överträffar dikten.

Ledarredaktionen