ÅSIKT

Då det rockade om Ringholm

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I min lokaltidning hemma i Flen läser jag en glädjande nyhet. ”Politik har blivit inne bland ungdomar igen.”

Tidningen, Eskilstuna Kuriren, rapporterar att de politiska ungdomsförbunden ökat med 7 000 medlemmar i år. Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU står ensamt för över hälften av nytillskottet.

Ökningen märks även i Sörmland. SSU:aren Andreas Rüdén berättar att han gick med i sjuan. Hans pappa är redan aktiv socialdemokrat och han ville kolla om pappans åsikter var okej.

– Sedan blev jag fast i SSU-träsket, säger Rüdén.

Han berättar om filmkvällar, helgkurser och intressanta politiska debatter.

De andra ungdomsförbunden säger ungefär samma sak. Utom Ung vänster. Deras distriktsordförande Sebastian Housset beklagar att man tappat medlemmar. Men nu ska de arrangera ”feministiska självförsvarskurser i skolan”, så nu tror han det fixar sig.

Utmärkt. Efter ett par årtionden av ökat politikerförakt och flykt från de etablerade partierna verkar landets ungdomar äntligen ha fattat att det rockar fett om partipolitiken.

En gång, jag vet att det kan vara svårt att smälta, men en gång rockade det fett även om Bosse Ringholm. Han var ordförande för SSU under 68-epoken och ungdomsförbundet påverkades av stämningarna i samhället. Ringholm ställde krav på ökat u-landsbistånd, tydligare planhushållning och förstatliganden av banker, kreditbolag och stora svenska företag. (Det var andra åtgärder än de som finansministern och Sverige nu före jul vann guld på i VM i ekonomi i Veckans affärer!)

Det är möjligt att Bosse när det begav sig inte var lika mycket rock’n’roll som Hoola Bandoola Band eller Blå Tåget. Bosse sågs till exempel mycket sällan i Mah-Jong-kläder och Palestina-sjal och av bilderna att döma rakade han sig noga varje morgon. Men som en skarp, radikal röst inom socialdemokratin blev den gamle innermittfältaren från Skövde ändå något av en mediekändis, ofta gäst i den tidens tv-soffor och debattprogram.

Många av förslagen var galna, men SSU fyllde en demokratisk uppgift genom att kanalisera delar av ungdomsupproret in i partipolitiken. Man kan naturligtvis hävda att SSU:s omfamning var ett sätt att kväva upproret, göra det välstädat och ofarligt. Men det är nonsens.

Löntagarfonderna, 1970-talets medbestämmandelagar och arbetsmiljöregler, inget av detta hade varit möjligt om inte det sena 1960-talets radikalisering av samhället hade letat sig in i partipolitiken. Det hände saker, även om det inte blev den revolution som aktivisterna i bokstavsvänstern hade tänkt sig.

Så bör partipolitiken fungera. När den fyller sin demokratiska roll är de politiska partierna och deras ungdomsförbund en utmärkt kanal för dem som vill vara med och påverka samhället. Enfrågerörelserna varken kan eller bör fungera som mötesplatser mellan olika samhällsintressen.

Därför har vi partier. Som en plats där man genom kompromisser och gemensamma överväganden bestämmer vägen framåt. När partierna verkligen tar sig an en fråga händer det saker. Det är då partipolitiken rockar.

Tyvärr svänger det sällan så bra som man skulle önska.

Partierna tycks ha glömt bortvarför de har medlemmar. Möjligheterna att påverka den praktiska politiken är små. Det är bara personvalen som verkligen betyder något. Därefter försvinner makten upp genom organisationshierarkin. Medlemskapet reduceras till rätten att dela ut broschyrer i valkampanjerna.

Missförstå mig inte nu. Ibland rockar det om kampanjerna också. Det är svårt att slå den känsla av sammanhållning som uppstår när en grupp gemensamt tar sig an uppgiften att driva en politisk kampanj. Men om politiken reduceras till att bara handla om kampanjer, då breder misstron ut sig. Då fullgör partierna inte sin uppgift.

Och det enda sättet att komma till rätta med de igenslammade kanalerna och göra partipolitiken meningsfull igen är att fler engagerar sig. Det är därför nyheten om det ökade intresset bland ungdomar är så upplyftande. Nu kan det hända saker.

Jesper Bengtsson