ÅSIKT

Låt åkerierna betala för varenda kilometer

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag bor en bra bit från E 6, motorvägen Norge–Göteborg–kontinenten. Men på sistone har det känts som om mitt hus snarare stod mitt i en rondell, det dunkar och brusar som aldrig förr. Asfalten är sliten, därför blir det mer däckbuller. Inbillade jag mig. Tills jag fick kalla fakta: själva trafikflödet har ökat med 30 procent – på bara tre år!

Trenden är generell, den har pågått länge. Vi reser 50 procent mer nu än för tjugofem år sedan; det finns i dag fyra miljoner personbilar i landet, 45 procent fler än 1975. Godstransporterna har under samma tid ökat med 35 procent. 42 procent av välfärdens livsmedel, möbler och material rullar fram på landsvägarna (jämfört med 1975, när exakt samma andel gods skeppades med båt).

”Det goda livet” är nära förbundet med en ständigt ökad rörlighet. Men myntet har en baksida, för miljön och hälsan.

Energiförbrukningen i transportsektorn har vuxit med 60 procent sedan 1970, trots att bilarna, inte minst på senare tid, blivit alltmer bränslesnåla. Dieselanvändningen har ökat med 100 procent, bensinen med 45. Vad betyder detta? Jo, att transporterna i dag står för 40 procent av de svenska utsläppen av växthusgasen koldioxid.

Förlåt för alla siffror, men de behövs faktiskt för att tydliggöra den politiska utmaningen. Den ser ut så här: Sveriges totala utsläpp av växthusgaser ska i perioden 2008–2012 vara 4 procent lägre än 1990. Det har riksdagen högtidligen beslutat. För att detta ska bli möjligt har regeringen satt upp målet att trafikens koldioxidutsläpp inte får vara större 2012 än de var 1990. Kommer vi att klara detta?

Nix, inte en chans – om trafiken fortsätter att öka som nu! Regeringens egna experter anser att långtradartrafiken kommer att växa med 40 procent till 2010. Och att utsläppen samtidigt ökar med 14 procent.

I år ska regeringen utvärdera första etappen i klimatpolitiken och bedöma om det framöver krävs vassare åtgärder. Det finns då tre alternativ:

1. Man behåller de orealistiska målen och låtsas som det regnar.

2. Man kapitulerar för en bister verklighet, skruvar ner ambitionerna och låter utsläppen öka.

3. Man behåller målen och tar rejäla krafttag i trafiksektorn.

En mycket verkningsfull medicin vore att Sverige, helst tillsammans med de övriga nordiska länderna, införde en miljödifferentierad kilometeravgift för den tunga trafiken.

Alltså: Låt åkerierna betala för varje körd kilometer, med lägre kostnad för bränslesnåla, väl lastade bilar med rena bränslen. Då skulle marknadskrafterna effektivisera transportnäringen, minska utsläppen, öka samkörningen av gods mellan lastbil–tåg–båt och sänka kostnaderna för konsumenterna.

Schweizarna har redan lyckats med detta. Och i augusti 2003 orkade inte Tyskland vänta längre på EU utan införde ett eget system, tyvärr hittills bara på motorvägarna.

Detta och andra exempel på miljödriven tillväxt måste självklart finnas med på agendan när Göran Persson och Pär Nuder diskuterar nya spelregler med näringslivets företrädare.

Och när samme Nuder snart skall skriva ihop ett tillväxtpolitiskt förslag för den socialdemokratiska kongressen senare i vår.

Stefan Edman (ledare@aftonbladet.se)