ÅSIKT

Tio år sedan Rwanda – det kan hända igen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det har gått tio år sedan folkmordet i Rwanda, ett av världens genom tiderna värsta brott mot mänskligheten. På omkring 100 dagar, från den 7 april till början av juni 1994, mördades cirka 800 000 personer inför ögonen på en passiv omvärld.

FN-chefen Kofi Annan har i efterhand erkänt att FN inte gjorde allt som stod i dess makt för att förhindra folkmordet. Det fanns inga stora nyhetsbyråer eller tv-kanaler på plats i Rwanda och intresset bland FN:s mäktiga medlemmar var helt enkelt inte stort nog.

Enligt flera uppgifter ringde Kofi Annan runt till 30–40 länder med en förfrågan om militära trupper som skulle kunna kyla ned krisen i Rwanda. Alla sa nej.

USA, som hade militär kapacitet att ingripa, ville inte. President Clinton var bränd av det amerikanska misslyckandet i Somalia ett år tidigare, då kropparna av amerikanska soldater släpats längs gatorna i huvudstaden Mogadishu.

EU var fullt upptaget med interna politiska debatter och klarade vid den tiden inte ens av att lösa den mycket mera näraliggande konflikten i Bosnien och Hercegovina.

Även Sverige sa nej.

Alla borde skämmas.

När världens ledare i dag samlas i huvudstaden Kigali för att högtidlighålla minnet av folkmordet, kommer en av de stora frågorna vara – kan det hända igen?

Svaret är tyvärr ja.

Det internationella samfundet har visserligen lärt en del på de tio år som gått. När krisen under förra året djupnade i Rwandas grannland Kongo lyckades FN, trots motstånd från bland annat USA, till slut samla sig till en gemensam insats, med svenska trupper inblandade. Krisen kunde kylas ned.

Men även i Kongo tog det alldeles för lång tid. Konflikten pågick i åratal och krävde flera hundra tusen liv. Och just nu, i samma stund som ni läser de här raderna, trappas en ny väpnad konflikt upp i Afrika – i Sudan – utan att omvärlden tycks klara av att samla sig till en gemensam aktion. Flera människorättsorganisationer rapporterar om massmord och våldtäkter på tusentals civila i striderna mellan regeringstrupper och gerillan kring staden Darfur i landets västra delar. Regeringen i Sudan har stoppat utländska hjälporganisationer och journalister för att resa dit.

Sanningen är att FN fortfarande dras med en rad interna problem som gör det svårt att agera i tid. De progressiva och framåtsyftande förslag som presenterades i rapporten Our global neighbourhood, med Ingvar Carlsson som en av huvudförfattarna, har inte genomförts. Rapporten föreslog bland annat att FN ska få större möjligheter att göra humanitära interventioner.

De inblandade krigsherrarna ska redan i ett tidigt skede veta att omvärlden finns på plats och håller ögonen på dem.

Vid folkmordskonferensen i Stockholm i vintras talade FN-chefen Kofi Annan om att inrätta en organisation med observatörer som på plats ska hålla uppsikt och varna för potentiella övergrepp.

Det är ett steg i rätt riktning. Men det verkligt avgörande är FN:s medlemsstater. Först när de är redo att se längre än sina egna snäva nationella intressen kan världsorganisationen på allvar bli en organisation för global fred och säkerhet.

Jesper Bengtsson