ÅSIKT

Vi måste bort från 1960 års tänkande

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det har nu gått sju månader sedan folkomröstningen om EMU, och socialdemokratins prioriteringar under denna tid stavas med tre ord: tillväxt, tillväxt och tillväxt.

Anslaget fanns med i regeringsdeklarationen redan två dagar efter folkomröstningen. Göran Persson bjöd in de politiska partierna och arbetsmarknadens parter till ”en bred samverkan för att utveckla Sverige”.

Tillväxten är också temat för socialdemokraternas kongress, som börjar på fredag i den här veckan.

Det finns inte mycket att anmärka i sak på det program som skickats ut inför rådslaget. Det tar ett brett grepp om tillväxtfrågorna, reder ut behovet av utveckling i hela landet, och en utveckling förenlig med ekologins krav.

Med andra ord: rätt svar.

Men på vilken fråga?

Folkomröstningen om EMU blottade en väldig klyfta mellan folket och eliterna i Sverige. 56,1 procent av väljarna sa nej till eurons tredje steg trots att alla de stora partierna, de flesta fackliga organisationer och ett nära nog helt samlat näringsliv uppmanade dem att rösta ja.

Om man tror att utgången i folkomröstningen berodde på att människor är missnöjda med den ekonomiska utvecklingen är frågan rimlig: Hur får vi bättre fart på de ekonomiska hjulen?

Det är också ett klassiskt sätt att närma sig samhällsfrågorna. Under hela efterkrigstiden har politiken gått ut på att öka tillväxten för att på så vis skapa utrymme för fördelning.

Ansatsen är särskilt tydlig i det program som antogs av den socialdemokratiska kongressen 1960. Där slog man fast att partiets uppgift var att bygga det starka samhället med hjälp av det överskott som skapades av tillväxten.

De lojalitetsband som tidigare knutits till arbetarrörelsen genom klasstillhörighet var på väg att luckras upp. Nu skulle de ersättas av samhörigheten i välfärdsstaten. Sedan dess har partiet, med statsvetaren Ulf Lindströms ord, ”uppfattats som välfärdsstatens väpnare och väktare”.

Det har gått över 40 år sedan dess och den praktiska politiken har ändrats radikalt. Vi har gått igenom några liberala decennier, där avregleringar, privatiseringar och en allt mer påtaglig internationalisering präglat alla politiska partier.

Ändå är tänkandet märkligt nog detsamma. Politikens uppgift är att skapa tillväxt för att det ska finnas något att fördela.

Men räcker det när människor inte längre känner sig delaktiga i samhällsutvecklingen? När de gamla demokratiska kanalerna har slammat igen.

Kanske borde frågan efter EMU-valet i stället formuleras så här: Hur överbryggar vi den demokratiska klyftan? Då blir även svaret delvis ett annat.

Tillväxten förblir en viktig aspekt av politiken. Men samtalets utgångspunkt handlar om demokrati, inte ekonomi.

Jesper Bengtsson