ÅSIKT

Revolutionens och återtågets hjältar

Olle Svenning möter männen som i dag för 30 år sedan ledde kampen för demokrati i Portugal

1 av 3 | Foto: PRESSENS BILD
NEJLIKEREVOLUTIONEN När de upproriska soldaterna tågade in i Lissabon den 25 april 1974 hälsades de som befriare av folket. Nejlikerevolutionen hade inletts.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Stillsam Bachmusik fyller tjänsterummet. På en monter vilar en förgylld sabel. Tavlor med afrikanska motiv samsas på ena kortväggen. General Eanes bär kritstreckskostym och väst. Han hade lagt bort de mörka glasögon han bar på den tid han ledde den portugisiska armén. I november 1975 slog hans trupper till mot de delar av MFA(Rörelsen för de väpnade styrkorna) som ville omvandla den demokratiska revolutionen till en socialistisk. Portugal normaliserades och Eanes blev landets förste folkvalde president, ledare både av politiken och militären.

Han inleder vårt samtal med att citera den konservative spanske filosofen Ortega y Gasset: ”Länder skapas eller dras isär av sina söner. Ett land kan bara segra när samhället organiserar sig självt och ställer krav på och inte underordnas en herre och härskare.”

De grymma kolonialkrigen hade slitit sönder också det lilla moderlandet, drivit hundratusentals män till Afrika, till krig och till dödande. Ur detta skapades det militära upproret. Sammansvärjningen i Evora, omvandlad till aktiv revolutionär handling när José Afonso sjungit sin ”Grandola Vila Morena” i radion, natten till den 25 april för trettio år sedan.

Eanes talar med mig om ”sacrificio”, om offer. Mördade afrikaner, döda portugisiska soldater, fattigdom i moderlandet, som följd av att kolonialkrigen måste finansieras. Sorgen hos familjer vars fäder eller söner försvann.

En aning överraskande vill han mildra domen över Marcello Caetano, fascismens eller den auktoritära tidens siste president. ”Han försökte reformera det totalitära systemet”, resonerar Eanes. ”Marcello kritiserade försiktigt kriget, uppmuntrade till inslag av yttrandefrihet och partibildning. Landet anade en lätt liberalisering. Fast det totalitära systemet är som ett urverk. Plockar man bort en liten bit av det, så slås hela systemet ut. Så var det för Caetano. När kolonierna avvecklades var hans maktbas slut och förbi.”

Vi var många unga revolutionsturister som i mitten av 70-talet hänförda lyssnade till MFA-ledarnas paroller: Alfabetisera landet, tillsätt dynamiseringsgrupper, ockupera land och inför direktdemokrati via revolutionsråd.

”Kom ihåg”, säger Eanes till mig, ”varje parti hade sin del av MFA. Kommunisterna var starkast. Det fanns också ett slags revolutionärt folklorism, symboliserad av den romantiske löjtnanten Otelo de Carvalho.”

”Jag är dock motståndare till all slags cæsarism och bonapartism. Militären ska följa sin kod, att tjäna nationen. I stället politiserades den och hotade dra in landet i inbördeskrig. Den processen måste avslutas.”

Eanes historiska uppgift blev att utföra det uppdraget och i enlighet med Ortega y Gasset stabilisera landet under sitt tioåriga presidentskap. Eanes efterträddes av Mario Soares, socialistledaren som föraktfullt kallades Kerenskij av den revolutionära vänstern.

Numera håller Soares en stiftelse, ett vackert inrett trevåningshus, granne med parlamentet.

Han avvisar, engagerat som i ett valtal, föreställningen om Marcello Caetano som reformist eller portugisisk Gorbatjov. ”Efter en kort period av öppenhet slog han ner alla demokratiförsök. På universiteten, i medierna, inom politiken och i kolonierna.”

Soares är fortfarande övertygad om riskerna för en kommunistisk-militär statskupp, ett år efter fascismens fall. Partiet hade stark makt inom MFA, regeringen styrdes av kommunisten Vasco Gonçalves. Kommunistiska aktivister slog sönder socialisternas tidning Republica och partiet krävde monopol inom fackföreningsrörelsen.

”Vår möjlighet att slå tillbaka handlade om mobilisering. Våra manifestationer, exempelvis 1 maj, var större än kommunisternas och våra valsiffror var tre gånger så stora som kommunisternas. Vi vann alltså både vid valurnorna och på gatan.”

Under den period Portugals framtid avgjordes härskade kalla kriget:” Vi hade stöd från Västeuropas socialister, från Palme, Mitterrand, Kreisky, Brandt och Wilson. Sovjet pumpade upp PCP”, säger Soares och är aningen osäker på om Sovjet verkligen önskade kommunistiskt maktövertagande i Portugal.

Moraes Cabral, president Jorge Sampaios kabinettschef, ger mig entydigare besked: ”Sovjet ville garantera sig makt i Moçambique och Angola. Sovjetimperiet skulle aldrig utmana USA genom att driva fram en kommunistisk statskupp i Västeuropa”, säger han under ett samtal i det vidunderligt vackra 500-åriga Bélempalatset.

Soares betraktar avkolonialiseringen som grundförutsättningen för demokratiseringen: ”Det första jag gjorde som utrikesminister var att resa till Afrika och förhandla fram eldupphör och sedan självständighet för Guinea-Bissau, Angola och Moçambique”, säger han.

Kommunistpartiets högkvarter ligger i en av Lissabons moderna förorter. Partiets evige ledare Alvaro Cunhal har blivit drygt 90 år och är skröplig. I hans ställe talar jag med Aurelio Santos, stolt över sitt partis roll under 25 april men en aning resignerad inför partiets allt svagare ställning: ”Efter 1975 drevs en hårt antikommunistisk kampanj, delvis iscensatt av USA. Jordreformen revs upp. Konstitutionen skrevs om och liberaliserades. Privatiseringar drevs igenom. Vi blev normaliserade, säger Santos, milt och ironiskt.

Han är nöjd med militansen och styrkan inom fackföreningsrörelsen och den lokala beslutanderätten: ”Vi kan arbeta med vardagsfrågor och organisera folk om sådant som vattenförsörjning, skolor och vård.”

Francisco Pinto Balsemao tar emot i sitt mediehögkvarter. En gång var han liberal premiärminister, numera ger han ut landets bästa tidning (Expresso) och sköter privat-tv. Hans analys av Portugals trettio år med demokrati skiljer sig bara marginellt från Soares: ”Socialisterna var inledningsvis alltför fångade av revolutionär retorik. Vi har som liberalt parti en annan social bas än Soares gamla parti. Ideologiskt är skillnaderna annars ganska små.”

Jag ställer samma testfråga till Balsemao som till de andra: ”Vad betyder den 25 april 1974 för dagens portugiser?”

”För mina barn: Ingenting. För mig minnet av att portugiserna förmådde befria sig från diktaturen.”

Ramalho Eanes är en smula sorgsen över att 25 april bara blivit en av många högtidsdagar, dekorerad med militärparader: ”Det borde vara en dag för eftertanke, samtal och samling. Förresten borde vi tänka mer på kvinnornas villkor. Portugal ska inte vara skrämt för att feminiseras”, säger den gamle generalen.

Nästa portugisiska revolution är förebådad.

Olle Svenning