ÅSIKT

Demonstrera för ett enat Europa

När Göran Persson höll i EU:s ordförandeklubba hamnade utvidgningen högst upp på listan. I dag demonstrerar arbetarrörelsen för det enade Europa.
Foto: KRISTER HANSSON
När Göran Persson höll i EU:s ordförandeklubba hamnade utvidgningen högst upp på listan. I dag demonstrerar arbetarrörelsen för det enade Europa.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tänk så fort det går. När EU:s politiska ledare i dag samlas i Dublin för att befästa EU:s utvidgning med tio nya medlemsstater har de flesta av oss på något märkligt sätt kommit att ta denna djupt symbolladdade historiska händelse för given.

Det är väl självklart att EU växer, att Europa förenas? Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

Påminnelser på plats

Därför kan det, en dag som denna, vara på sin plats att påminna om några andra självklarheter:

Det har inte gått mer än 60 år sedan Europa slets sönder av ett världskrig som krävde tiotals miljoner dödsoffer.

Det är inte mer än ett par årtionden sedan fascistiska regimer kontrollerade några av kontinentens största och mäktigaste länder. I Västeuropa föll de sista högerdiktaturerna i mitten av 1970-talet.

I öst är demokratierna unga, inte mer än drygt ett decennium gamla. För bara femton år sedan var Europa kluvet mitt itu av ett kallt krig och de länder som nu tar klivet in i EU fungerade som sovjetiska buffertstater mot Nato. Den stora politiska frågan var hotet från de båda supermakternas kärnvapen.

Inte ens under de senaste åren har det varit självklart med en snabb, bred utvidgning. Före EU:s toppmöte i Helsingfors på hösten 1999 var det bara fem länder

som var aktuella för medlemskap. Av våra baltiska grannar var det bara Estland som

rankades i den främsta gruppen. Lettland och Litauen ansågs vara ohjälpligt på efterkälken.

Att utvidgningen med tio stater blivit möjligt redan nu kan inte minst tillskrivas Sveriges regering. Under det svenska ordförandeskapet i EU på våren 2001 gjordes utvidgningen till unionens högst prioriterade fråga.

450 miljoner medborgare

Från och med i dag omfattar EU 450 miljoner medborgare. Tjugofem demokratiska stater förenas i en politisk union inom ramen för världens största gemensamma marknad. Vi står nu inför en politisk process som i grunden kommer att förändra Europas ekonomiska och politiska strukturer.

Både hot och möjlighet

I den svenska debatten har utvidgningen framställts både som ett hot och som en möjlighet. Möjligheterna är enorma, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Europa blir en i alla meningar rikare kontinent efter dagens utvidgning.

Men även hotbilderna måste tas på allvar. Inte som i den förenklade debatten om övergångsregler. Den kom efterhand att handla om allt annat än de verkliga problem som kan uppstå med en fri rörlighet på arbetsmarknaden.

Strömhoppen av svensk tillverkningsindustri till Polen och Baltikum.

Svart arbetskraft åt andra hållet. Missbruk av F-skattsedlar för att dumpa lönerna på svensk arbetsmarknad. Alla dessa problem existerar oberoende av utvidgningen. De är resultatet av de väldiga ekonomiska ojämlikheter som ännu präglar relationen mellan Västeuropa och länderna i det forna östblocket. Några länder, som Ungern och Slovenien, har redan lämnat rollen som arbetsmarknader där okvalificerad personal tillverkar skor eller cigaretter till svältlöner. Där har de multinationella företagen redan inlett nästa våg av företagsnedläggningar. De flyttar österut, bort från EU.

Långt kvar i flera länder

I merparten av de nya medlemsländerna har man dock långt kvar till sådana ekonomiska nivåer. På landsbygden i de baltiska länderna är fattigdomen överväldigande. I

Polen, det största av de nya medlemmarna, är arbetslösheten 21 procent.

– Polen har genomgått samma utveckling som Sverige, men hos er tog det trettio år, inte tio, säger Andrzej Matla, som arbetar för den legendariska fackföreningen Solidaritet i Gdansk. Polen saknar dessutom de sociala skyddsnät som gör omvandlingen mindre smärtsam för löntagarna, fortsätter han.

Utmaningen för det nya EU handlar om att lösa ett klassiskt rättviseproblem. Det gäller för EU:s progressiva krafter att samlas till en politik för ett socialt och ekologiskt uthålligt Europa.

I det arbetet hoppas nu allt fler socialdemokrater och fackliga organisationer i de nya medlemsländerna på stöd från EU och den västeuropeiska arbetarrörelsen. Efter 1990-talets chockterapi söker de sig mot en socialt mer rättvis samhällsmodell.

– Ta frågan om EU:s konstitution, säger Andrzej Matla.

– Där har debatten handlat mycket om röstregler och vilka institutioner som ska

bestämma vad. Inom Solidaritet skulle vi hellre se att EU:s vänster lyfte fram konstitutionens sociala dimension. Där finns det skäl för de

fackliga organisationerna att vara nöjda. Konstitutionen stärker löntagarnas rätt att

organisera sig fackligt och ställer krav på arbetsmiljö och ett visst mått av medbestämmande. För oss i Polen innebär detta ett klart framsteg.

Debatten liknar Estlands

Debatten påminner om den i Estland, där en nyliberal regering motsätter sig alla planer på att höja skatterna för att den vägen stärka välfärden i Estland. Socialdemokraterna hoppas på minimiskatter via Bryssel och stödde öppet den svenske statsministern Göran Persson när han varnade för att de låga skatterna i Estland och Polen skulle leda till social dumpning.

Här framträder konturerna av en igenkännbar höger-vänsterdebatt. Näringslivet och högerpartierna ser EU i första hand som ett sätt att komma närmare de stora europeiska marknaderna. De gillar frihandeln men är mer skeptiska till EU:s miljökrav och sociala normer. För socialdemokratin är samarbetet inom EU ett sätt att höja den sociala standarden och stärka löntagarnas rättigheter.

Tätt samarbete krävs

I det arbetet kommer det att krävas politiska beslut på EU-nivån, liksom ett tätt samarbete mellan fackförbund och lokala organisationer.

Det kräver också att den politiska och fackliga vänstern inser betydelsen av EU. Den europeiska fackföreningsrörelsens beslut att göra första maj till en manifestation för de öst- och centraleuropeiska ländernas EU-medlemskap är en viktig markering.

”Först var vi landet bakom järnridån. Sedan blev vi landet bakom vedstapeln.” Så beskrev den estniske författaren Emil Tode sitt lands relation till Västeuropa i mitten av 1990-talet.

Nu rivs också vedstapeln. Det är hoppingivande.

I dag, första maj 2004,

demonstrerar arbetarrörelsen för ett enat och rättvist Europa.

Denna artikel avslutar ledarsidans serie

"När unionen växer". Tidigare artiklar har

varit införda den 1, 9, 14, 22 och 27 april.

JB