ÅSIKT

Nya jobb, inte sänkta löner

SAMARBETE Finansmannen Carl Bennet och Metalls ordförande Göran Johnson presenterade för tre år sedan ett förslag till en gemensam satsning att skapa jobb.
SAMARBETE Finansmannen Carl Bennet och Metalls ordförande Göran Johnson presenterade för tre år sedan ett förslag till en gemensam satsning att skapa jobb.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Allt för många svenskar kan eller får inte arbeta. Det är det största hotet mot både levnadsstandard och välfärdssamhälle. Dessutom skapar utanförskapet ett enormt mänskligt lidande.

Så långt är alla överens. Märkligt vore det annars. SCB för sedan början av 1990-talet statistik över de totala utbetalningarna från trygghetssystemet. 1990 motsvarade ersättningen till sjuka och arbetslösa tillsammans med socialbidragen drygt 700 000 personer. Motsvarande siffra för år 2003 är över en miljon.

Ökningen inträffade under 1990-talets kris. Sedan dess är siffran förvånansvärt konstant.

Människor slås ut

Det som inte är konstant är förhållandet mellan systemen. Medan arbetslösheten gått ner har sjukskrivningar och förtidspensioner gått upp.

Det tycks finnas ett samband. Något som får den borgerliga oppositionen att tala om hur arbetslösheten döljs i statistiken, regeringen att tillsätta ännu en utredning och LO-kansliet att drabbas av interna sprickor.

Så borde det inte vara. Den svenska arbetsmarknaden efterfrågar inte tillräckligt mycket arbetskraft. Därför slås människor ut.

Intresset för att anpassa arbetsmiljön efter de anställda är litet och möjligheterna för den som drabbats av sjukdom att få ett annat bättre arbete minimala. Många blir kvar i sjukersättningssystemen. Arbetslösa går runt i olika aktivitetsprogram i väntan på arbeten som dessvärre inte kommer.

Så ser det ut, och det är knappast kontroversiellt.

Det som däremot är kontroversiellt är de slutsatser konstaterandet leder till. Kärnan i oppositionens politik är nämligen inte att öka efterfrågan på arbetskraft. Tvärtom går den moderata bidrags- och skattesänkarstrategin ut på att öka utbudet, att få fler att söka arbete.

Arbetslösheten och sjukfrånvaron skulle alltså bero på att människor inte anstränger sig tillräckligt hårt.

I de ekonomiska modeller som utarbetats på moderaternas kansli ska förändringarna leda till fler arbeten. I teorin innebär nämligen ett ökat utbud sjunkande priser. Människor ska tvingas ta jobb till lägre löner, och arbeten som i dag anses olönsamma skapas.

Priset? Ett samhälle med större klyftor och ökad otrygghet för alla.

Gemensam satsning

Det finns andra vägar. För tre år sedan presenterade Metalls Göran Johnsson tillsammans med finansmanen Carl Bennet en serie näringspolitiska förslag. Kärnan i programmet var en gemensam satsning på kompetens och utveckling av staten, företagen och de anställdas organisationer. För en månad sedan upprepades i stort sett samma krav av en arbetsgrupp inom Ingenjörsvetenskapsakademien.

Om detta, hur vårt samhälles resurser tas tillvara och nya arbeten skapas, borde den politiska debatten handla. Inte om hur människor ska tvingas sänka sina löner för att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

IP