ÅSIKT

Paris firar freden medan krig pågår

Jag promenerar genom socialismens historiebok

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag sätter mig på snabbtåget för en entimmesresa, från Paris till Argenteuil. Inrikesminister Nicolas Sarkozy svepte nyligen förbi den förorten, omgiven av säkerhetsagenter och uppvaktande pressfolk. Han kallade folket i Argenteuil slödder. Avskum, som ska spolas bort.

Utanför den slitna stationen i Argenteuil öppnar sig Boulevard Karl Marx. På järnvägsbaren annonseras Lenin-teaterns senaste pjäs. Jag promenerar i socialismens historiebok, lika sliten som Paris norra förorter. Till slut når jag centrum, uppkallat efter Pariskommunen, en gång krossad av militär och borgerlighet. På en av husväggarna läser jag: ”Poliser finns överallt. Rättvisan ingenstans.”

Pariskommunen brer ut sig som ett väldigt och ödsligt stentorg, tömt på människor, omgivet av fallfärdiga 60-talshus. Några av kvarteren är försedda med små provisoriska skjul som fungerar som socialkontor och vårdcentraler.

Ensamma mammor, med rötter långt borta i Nordafrika, väntar på att deras små hostiga barn ska tas emot. I en källarskrubb, nedsänkt under en frisörsalong för muslimska kvinnor, finns stans enda internetkafé. En man från Irak får hjälp att kopiera sitt uppehållstillstånd.

Borgmästaren berättar att stan är på väg; den har en dynamisk ung befolkning, säger han. Och berömmer särskilt den nya esplanaden. Den visar sig vara ett sårigt bindestreck, en vägstump, mellan det minimala Folkets hus och ett varuhus. I ett gathörn ”dealar” ett ungdomsgäng knark, i ett annat står ett gäng salafister. Gympadojor och strikt muslimsk klädsel. De unga, militanta muslimerna sköter ett islamiskt institut i kommunen.

I Folkets hus blir jag informerad om villkoren i Argenteuil, länge den tredje mest skuldsatta kommunen i landet. Arbetslösheten bland unga kvinnor ligger runt 50 procent, mindre än hälften av barnen tar sig genom skolan.

Myndigheterna förbereder att spränga några av bostadskvarteren i luften. Sarkozy hoppas förmodligen att ”slöddret”, de som buade åt honom när han kom för en snabbinspektion, sveps bort av explosionerna.

Ett svårtolkat lugn härskar i Parisförorterna, efter två veckor av våld, uppror, protester och bränder. Kravallpolisen är rustad och regeringen rekommenderar undantagstillstånd.

I Courneuve, också med en befolkning som Sarkozy kallat avskum, tar jag mig fram mellan brända huskroppar, plåt- och glassplitter och den attackerade Charlie Chaplin-skolan. Den heter så.

”Vi är snart de enda fransmännen här”, säger en kvinna som sköter en bar nära stadshuset.

Hon tillhör kanske de tjugofem procent i de eländiga förorterna, som röstar Le Pen.

Den lokala fackliga avdelningen CGT sprider en smula hopp. Facket kämpar med utbildning och kamp mot rasismen. CGT ingår i ett nät av föreningsverksamhet: konst, religion, solidaritetsrörelser, dans, teater, läxläsning, miljö.

Lägg märke till kvinnoaktivismen. Kvinnorna då – så sorgligt bortglömda under de senaste veckornas uppror. Jag får en broschyr i handen: Le guide du respect. Massor av adresser för kvinnor som söker hjälp och solidaritet. Lagar mot våld redovisas. Nätverk byggs kring Fadela Amaras bok ”Varken hora eller undergiven”.

Jag passerar Stains, där en pensionär dödades under kravallerna. Borgmästaren Michel Beaumale, en gammal kommunist, sörjer både den döde och sönderfallet av den gamla gemenskapen. Fabrikerna står tomma och övergivna, klagar han. Den nya sortens solidaritet byggs inte längre kring fabrikerna.

Långt borta från de brinnande storstäderna har socialistpartiets medlemmar i veckan valt sitt nya ledarskap. De höll till godo med de nuvarande ledarna. Cirka hundratusen deltog i omröstningen, mest äldre män, partiets kärnaktivister.

Som en parodi på den italienska väns-terns partiledarval nyligen. Där ställde sig 4,3 miljoner i kö och betalade till och med en symbolisk summa för att få rösta.

I fredags dekorerades hela Frankrike i blått, vitt och rött. Festen var till minnet av freden efter första världskriget.

På Marsfältet, där Eiffeltornet sträcker sig mot himlen, samlades samtidigt människor med vita näsdukar i händerna. De kom från rörelsen Respektera förorterna och de signalerade för fred.

De anar att lugnet i förorterna bara är tillfälligt, ett kort vapenstillestånd.

Olle Svenning