ÅSIKT

USCH BUSH

Ett självständigt Latinamerika och misslyckade krig kan bli hans fall

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För drygt 38 år sedan förvandlades Bolivia till en del av den revolutionära vänsterns mytologi. Det var i Bolivia som Che Guevara dödades efter nära samarbete mellan landets militär och USA. Möjligen var också en Che-förrädare inblandad.

Valnatten den 18 december inleddes en ny vänsterberättelse i det utfattiga Bolivia. Evo Morales utropades till president efter en väldig valseger. Morales tillhör Aymaraindianerna, ett av ursprungsfolken i landet. Han har varit kokaodlare, facklig ledare och organiserat uppror mot privatiseringar av vatten, gas- och andra energifyndigheter. Morales socialistiska organisation MAS paroller lyder: Nej till exploatering och förtryck. Nej till nyliberalism.

Morales vicepresident, akademikern Alvaro García Linera, beskrev valsegern som revolutionär. Ett löfte för de 70 procent av befolkningen som lever i misär.

Radikaliseringen i Latinamerika har inte så mycket med Ches militära och leninistiska strategi att göra. Vänsterrörelsen rymmer bland andra måttfulla socialdemokrater som i Chile, Lulas något sargade arbetarparti i Brasilien och Venezuelas Hugo Chavez spektakulära vänsterpopulism.

Slutet på det kalla kriget har blivit till en långsam början på demokratisk uppbyggnad i Latinamerika. I varierande utsträckning nationaliseras råvarutillgångar, jordreformer förbereds, ursprungsbefolkningen kan befrias från diskriminering. USA förmår inte längre, med sovjetfaran som argument, störta den fattiga grannkontinentens reformpolitiker eller blåsa under kontrarevolution.

USA:s gamla bakgård kan vara på väg att bli självständig.

George W Bush, som är kapabel att säga några fraser på spanska är upptagen av ett strategiskt latinamerikanskt projekt: han låter bygga en skyddsvall mot fattiga mexikaner som försöker ta sig in på den svarta amerikanska arbetsmarknaden.

Den andra president­perioden skulle förvandla Bush till fredskonstruktör med Mellanöstern som särskilt övningsfält. Rättegången mot diktatorn Saddam Hussein pågår samtidigt som våldsamma strider rasar i landet, delvis i försvar för Saddams styre. Någon fungerande demokrati tycks inte växa ur de folkomröstningar och val som landets medborgare, ofta entusiastiskt, ställt upp på. Väljarna formerar sig efter strikt etniska och religiösa kriterier. Shiamuslimerna utgör majoriteten av folket och blir därmed den självklart dominerande politiska kraften. Få väntar sig att en shia-majoritet ska respektera mänskliga fri- och rättigheter, bland dem självständighet för kvinnor. Den segrande shia-alliansen har nära relationer till och har fått betydande stöd – militärt och ekonomiskt – från det iranska styre som leds av den man som på goda grunder beskrivs som ett allvarligt hot mot världsfreden, Mahmoud Ahmadinejad, möjligen på väg att bygga kärnvapen och ideologisk anhängare av att utplåna Israel. Ett av det nya årets stora avgörande frågor är: Kommer Israel att bomba sönder de iranska anläggningar där kärnkraften ska förvandlas till förödande dödliga vapen?

Några små tecken på demokratisering finns i Mellanöstern: Mobiliseringen i Libanon mot den syriska ockupationen. FN:s försök att binda den syriska diktaturen vid Haririmordet i Beirut. Det anspråkslösa försöket till allmänna val i Egypten. Den något friare nyhetsförmedlingen, exempelvis via al-Jazeera, som USA lyckligtvis inte hann bomba sönder.

Annars är mönstren i allt väsentligt negativa: Massdöd och hotande inbördeskrig i krigets Irak, svaga fredsuppbyggnaden i Afghanistan och Israels vägran att acceptera en självständig palestinsk stat.

Dessvärre har den egenartade kampen mot terrorismen urholkat viktiga demokratiska värden i väst. USA-administrationen har i hemlighet övervakat egna medborgare, vilselett dem om krigsorsakerna, använt tortyr, ofta via ombud och förnedrat politiska fångar. Lagar har skrivits om för att inskränka medborgarrätten. EU har alltför okritiskt tagit över och kopierat många av dessa integritetshotande lagar. Sverige är inget undantag.

USA-imperiets styrka eroderar genom den demokratiska radikaliseringen i Latinamerika och krigsmisslyckandena i Mellanöstern.

Presidentens popularitet och trovärdighet urholkas allt snabbare. Demokratin och folkmajoriteten i USA ”straffar” den president som vanvårdar sitt ämbete och driver misslyckade krig. Lyndon Johnson och Richard Nixon tvingades avgå.

Ibland bör historien upprepas.

Olle Svenning