ÅSIKT

Fackets kamp är global

”Det är en viktig tid för arbetarrörelsen nu. Vi har blivit kvar i Sverige och tittat ut. Vi måste ’på riktigt’ ta klivet ut och finnas med”, säger Stefan Löfven.
Foto: Lotte Fernvall
”Det är en viktig tid för arbetarrörelsen nu. Vi har blivit kvar i Sverige och tittat ut. Vi måste ’på riktigt’ ta klivet ut och finnas med”, säger Stefan Löfven.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag börjar det på riktigt, det nya storfacket IF Metall. Efter år av utredningar och förberedelser blir Stefan Löfven ordförande för 450?000 medlemmar på allt från tvätterier till stålverk.

I praktiken har arbetet pågått en tid. Löfven, 48 år och uppväxt i Ådalen, valdes redan på kongressen i slutet av november. De senaste månaderna har han kunnat vänja sig vid rollen som de industrianställdas röst.

Stefan Löfven började som svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik 1979. Det handlade om att bygga fordon för spårbunden trafik, RC-lok, pendeltåg och spårvagnar till Göteborg. ”Massor av sådana”, säger Löfven.

–?Hägglund var ett genuint företag. Det fanns en vilja att göra något, en nyfikenhet. Sådana företagare borde hållas fram i stället för de som bara är intresserade av att krympa och flytta.

Jag anar stoltheten över att ha gjort något riktigt, något som finns kvar och rullar. Det är en känsla jag ofta får i samtalet med människor som arbetar eller har arbetat i industrin. Ett slags stolthet över att ha gjort ett riktigt jobb.

–?I dag är ju rälsbundna fordon borta. Den tillverkningen lades ner av ABB.

Också ett konstaterande jag känner igen. Tågtillverkningen är inte det enda exemplet på hur svenska industrier som skapat värden och värdighet plötsligt försvinner, ofta utomlands.

Att det nya förbundet inleder sin programförklaring med ett avsnitt om globaliseringen och internationellt fackligt samarbete är alltså inte någon tillfällighet.

–?Det är en viktig tid för arbetarrörelsen nu. Vi har blivit kvar i Sverige och tittat ut. Men vi måste ”på riktigt” ta klivet ut och finnas med.

Det är inte detsamma som att acceptera alla globaliseringens uttryck. Snarare en vilja att se verkligheten sådan den är och ta sig an det som är negativt.

–?Internationaliseringen blir ju mer påtaglig i sektorer som alltid varit utsatta för konkurrens. På ett sätt blir det ju så att det är industrin som först kommer i kontakt med den.

–?Om du dagligen lever med det här blir det på ett annat sätt än om du inte gör det, det är rätt naturligt.

I andra delar av världen, inte minst i USA, har de fackliga organisationerna ofta dragit slutsatsen att utbytet av varor och tjänster borde begränsas. Men inte i Sverige. Varför?

–?Det är inte så konstigt, med den verklighet de har där allting hänger på företaget. Förlorar jag mitt jobb förlorar jag socialförsäkring, sjukförsäkring och kanske lån. Förlorar man jobbet så skakar allt. Då blir det jäkligt dramatiskt.

–?Med det samhälle vi har vet jag att jag inte blir ruinerad på väg från ett jobb till ett annat. Det finns en arbetsmarknadspolitik som kan stötta i en utveckling som alltid pågår. Det är klart att sådant har en väldig betydelse, och det säger också våra amerikanska kompisar.

Det internationella fackliga samarbetet kommer knappast att handla om gemensamma kollektivavtal, i alla fall inte under överskådlig tid. Däremot kommer det att skrivas ramavtal och bli en arena för politiskt samarbete. Det handlar om att jämna ut skillnaderna och göra det mindre attraktivt för kapitalet att flytta.

–?Det gemensamma kravet om kompetensutveckling som Metallfederationen i Europa enats om kommer att bli viktigt, inte minst symboliskt.

Fackligt arbete kan inte vara en kamp mellan olika länder. Utjämning är den enda vägen.

–?Nu är vi inne i ett skede där allt fler frågar efter en strategi för att hantera den här globaliseringen. Allt fler känner av risken att förlora jobbet – och osäkerhet.

Det skapar en bättre jordmån för att verkligen göra internationaliseringen till en facklig huvudfråga.

–?Rätt typ av internationellt fackligt samarbete stärker också det nationella arbetet. Solidaritet har två sidor. Förmågan att känna empati, men också insikten att jag genom att hjälpa andra också hjälper mig själv.

Samma tanke utvecklar idéhistorikern Sven-Erik Liedman i den lilla boken ”Att se sig själv i andra”.

Ett av de senaste årens mest uppmärksammade industribeslut handlade om hur General Motors lät Saab-fabriken i Trollhättan ”tävla” med Opel-fabriken i tyska Rüsselsheim om produktionen av nästa generations mellanklassbilar. Resultatet blev – som bekant – att Rüsselsheim vann, men att Trollhättan i alla fall tills vidare blir kvar för att bygga andra modeller.

Under den processen träffade svenska Metall och det tyska IG Metall ett avtal. Facken lovade varandra att inte ge avkall på de grundläggande avtalsvillkoren.

–?Det är ett bra exempel när en europeisk facklig federation kan fungera som ett forum där vi kan diskutera ihop oss för att inte bli utspelade mot varandra.

Samtidigt lyckades företaget pressa villkoren.

–?Visst, det är klart när man ställer två orter mot varandra. Ingen vill förlora jobb. Men just därför är det viktigt att vi med rent samvete kan säga att den uppgörelse som gjordes i Trollhättan gick inte under i avtalet.

–?Det är viktigt. Uppgörelser kan inte göras på en parts villkor, då blir det problem.

Samtidigt kommer den fackliga organisationen att behöva utvecklas.

–?Vi har till exempel tagit upp frågan om ett internationellt medlemskap inom Metallfederationen. Den som är medlem i ett medlemsförbund ska också räknas som medlem i de andra.

Även om det internationella fackliga arbetet blir viktigare kan det inte ersätta det grundläggande fackliga vardagsarbetet, att organisera anställda och arbeta för bättre villkor i vardagen.

–?Det vore att skjuta oss själva i foten. Grunden måste alltid vara det lokala arbetet. Mister vi det mister vi allt, säger IF Metalls förste ordförande.

IP