ÅSIKT

Den andra kampen för självständighet

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Olof Palmepriset för 2005 går till Aung San Suu Kyi, ledare för demokratirörelsen i Burma.

Det är ett utmärkt val.

Som få andra personifierar Aung San Suu Kyi kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon kallar det för ”den andra kampen för självständighet”, en formulering som träffar rakt i hjärtat på en befolkning som ännu minns kampen mot kolonialmakten.

Tillsammans med sitt parti, National League for Democracy, NLD, vann hon valet i Burma 1990. NLD fick över 80 procent av platserna i parlamentet. Men militärjuntan vägrade erkänna valresultatet. Tusentals demokratiaktivister fängslades, ytterligare flera tusen drevs i exil. Aung San Suu Kyi har suttit mer än tio år i husarrest i Rangoon. Det senaste året har hon varit helt isolerad.

Ändå förblir hon demokratirörelsens starkast lysande stjärna, ofta jämförd med Sydafrikas Nelson Mandela.

Konflikten Burma är dubbelbottnad. På ytan handlar den om det moraliskt enkla motsatsparet demokrati och diktatur. Juntan har styrt landet med järnhand sedan 1962. Befolkningen hålls i schack av ett finmaskigt nät av säkerhetsagenter och angivare. Minsta tecken på motstånd slås ned med brutalt våld och en rättsapparat som går i militärens ledband.

Men konflikten har även en etnisk dimension. Centrala Burma, området längs Irrawaddyfloden, befolkas främst av burmaner. I bergen längs landets gränser lever karener, kachiner, shan, chin, karenni och en rad andra folkgrupper. Bergen har aldrig varit helt underordnade centralmakten, och sedan andra världskriget har landet plågats av ett inbördeskrig som drivit miljoner människor på flykt. Juntan kräver hårt centralstyre. De etniska grupperna vill ha en federal union.

Aung San Suu Kyis styrka är att hon stöds av alla demokratiska krafter i landet, även de etniska grupperna.

– Hon är en av de få burmesiska politiker vi litar helt och fullt på, sade en ledare för kachin-folket när jag träffade honom i norra Burma. Vi satt vid ett tehus i kachinernas huvudstad Myitkyina och blickade ut över den mäktiga Irrawaddyflodens bruna vatten.

Kachinerna grep till vapen för nästan 45 år sedan och har numera en ostadig vapenvila med centralmakten.

Ett av de största problemen är att omvärlden, trots åratal av retorik, inte kunnat enas om någon gemensam linje mot juntan. USA och EU har infört lösa sanktioner. Länder som Kina, Japan och Thailand har tvärtom ökat kontakterna.

När de båda Nobelpristagarna Václav Havel och Desmund Tutu nyligen krävde att Burma skulle tas upp som en fråga i FN:s säkerhetsråd nådde det inte längre än till en informell briefing. Den svenska regeringen har därför alla skäl att driva på i FN för att frågan inte glöms bort.

Mot den bakgrunden är utmärkelser som Olof Palmepriset så viktiga. De riktar blickarna mot juntans övergrepp. De visar för juntan att Aung San Suu Kyi inte glöms bort, hur länge generalerna än håller henne fängslad.

n?Jesper Bengtsson är tjänstledig från ledarredaktionen. I dag gör han ett gästinhopp med anledning av Palmepriset.

Jesper Bengtsson