ÅSIKT

Batongliberalen Björklund bölar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mikael Odenberg (m) plattar till Jan Björklund (fp) när denne kritiserar Maud Olofsson (c) för att ha gjort upp med regeringen om energipolitiken.

Odenbergs motiv för uppläxningen är oklart. Troligtvis vill han ge bilden av att alliansen ska vara enig i alla lägen, även när ett alliansparti går i säng med fienden.

Moderaterna har själva nyligen gjort upp med regeringen om flyktingpolitiken.

Det var moderaterna och socialdemokraterna som i riksdagen bildade majoritet och röstade emot amnesti för flyktingar.

Då hördes varken Odenberg eller Björklund ryta för rättning i alliansledet.

Folkpartiet gjorde för inte så länge sedan upp med justitieminister Thomas Bodström om buggning. Ett förslag helt i batongliberalen Jan Björklunds smak. Då hördes han inte böla offentligt för att ett parti gick bakom ryggen på de andra i fyrklövern.

Björklund bölar däremot när centerpartiet fortsätter ett mångårigt energisamarbete med socialdemokraterna. Han visar avsaknad av fingertoppskänsla. Uppgörelsen har länge varit känd i riksdagens korridorer och Maud Olofssons gläfsande i nacken på regeringen har varit frånvarande den senaste veckan.

Hon gläfser just nu i nacken på folkpartiet i stället och hotar med att stoppa buggningsförslaget i riksdagen, genom att bordlägga det i ett år.

Det samtidigt som Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund är i luven på varandra om fastighetsskattens vara eller inte vara.

Allianskarusellen snurrar på. Kristdemokraterna gängar sig med socialdemokraterna och dess två samarbetspartier i den parlamentariska Diskrimineringskommittén.

Kommittéledamoten Rose-Marie Frebran (kd) har till skillnad från övriga borgerliga ledamöter ställt sig positiv till förslaget om att tillåta positiv särbehandling på etnisk grund.

”Jag har bara fullföljt den linje i den här frågan som vi kristdemokrater valt att följa enligt tidigare lagda riksdagsmotioner”, säger Frebran.

Offentliga alliansgräl verkar ligga i tiden. Det i kombination med s-samarbete i brännande hjärtefrågor.

Makten och möjligheten att påverka tycks vara mer lockande än en ansträngd enighet. Fasaden rämnar.

Kanske inte så konstigt. De borgerliga partierna vill vinna röster på sin egen politik och påverka samhället i sin egen riktning.

Därför måste de fyra någon gång före valet svara på frågan: Vad händer om det inte blir ett maktskifte?

Vad blir det av de borgerligas kraftansträngning Maktalliansen om de förlorar valet? Var det ett tillfälligt samarbete för maktens skull?

För väljarna är frågan angelägen.

Oavsett valresultat ska Sverige styras vidare och förhållandena i riksdagen påverkar den politik som klubbas igenom.

För de borgerliga partierna är frågan desto viktigare, om de med legitimiteten i behåll ska leverera långsiktiga politiska lösningar.

Förblir alliansen en allians i opposition?

Ett svar vore på sin plats.

Nisha Besara