ÅSIKT

Små mäns behov av tröst är oändligt

Trygghet finns i klubbarna mitt i globaliseringens tid

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ola Toivonen i Öis nere för räkning i allsvenska premiärmatchen mot Gais.
Foto: ANDERS DEROS
Ola Toivonen i Öis nere för räkning i allsvenska premiärmatchen mot Gais.

Ola Toivonen, till slut hittar jag namnet. Han lyser upp fotbollsallsvenskans historia och stora, vackra myt. Den som berättades redan i min oändligt avlägsna ungdom och som med pedagogisk nit upprepades i nummer efter nummer av vår eviga Rekord-Magasinet.

Den unge fotbollsspelaren, född i en energisk men sliten bruksmiljö. Han tränar hårt, finns med i gemenskapen på fabriken, sneglar mot disponentens dotter. En dag kommer talangscouten – det hette så – och spejar. Hjälten trycker in fem mål. Han får allsvenskt kontrakt, någon tusenlapp i fickan och en Hermodskurs för blivande ingenjörer.

Ola Toivonen lärde sig fotboll i Degerfors med det fotbollsromantiska bruket. Som Nordahlarna, Tord Grip, Lasse Heineman, Ralf Edström, Andreas Andersson och Olof Mellberg. Örgryte, som inte direkt är arbetarnas klubb, såg honom. Den lilla drömmen, allsvenskan, öppnar för den mer svindlande: den stora fotbollsindustrin i utlandet. Dit de allra bästa rest i över ett halvsekel sedan Garvis, Nordahls, Grens och Liedholms dagar.

”Skaffa en ’färgklick’ i laget”

Sportbladet sorterade i går allsvenskan och fann att var fjärde spelare har ”utländskt pass”. När jag såg mina första allsvenska matcher på 50-talet hette spelarna i mitt lag för det mesta Nilsson, Jönsson eller Hjertsson: vita och ofta med mittbena. SJ-anställda eller jobb på varvet.

På tidigt 80-tal, när allsvenskan rusade mot avgrunden, begärde den klassiske sportchefen Birger Buhre att Malmö borde skaffa en ”färgklick i laget, gärna en brasilianare”. Där borta fanns spelets magi och den kunde smitta av sig. Ungefär som den mystiske, lätt påtände saxofonisten i filmen Sven Klangs kvintett.

En olycklig ung man kom till Malmö och frös sig genom en vinter.

Numera är allsvenskan självklart mångkulturell. Klubbarna, med sammanlagda ekonomier i jämnhöjd med Real Madrids veckokassa, får i huvudsak köpa bland medelklassen av den väldiga brasilianska fotbollshären. Ändå får publiken ana den verkliga fotbollskonsten de gånger Afonso, Dede eller Almeida spelar som om de tänker på gamla tiders Flamengo eller Vasco da Gama.

Bortskämda sportskribenter suckar: Allsvenskan, herregud. Felpassningar, snedsparkar och en helvetes massa springande. Ingen protest från min sida. Jag har med sorg tvingats bryta upp från matcher långt före slutsignalen. Själva fotbollsidén har skändats. Men jag stänger också om mig när tv erbjuder matcher med Newcastle, Espanyol, Ascoli och ett tjogtal andra europeiska lag.

Lockar med identifikation

Själva poängen med allsvenskan är inte att lagen kan spela med ett benådat Arsenals musikalitet, som en Bach-fuga. AIK, Elfsborg, Hif, Gais och alla de andra lockar med identifikation och gemensam historia, om så varenda spelare är köpt på svensk eller utländsk sekunda marknad. Mitt i den stora globaliseringens tid finns tryggheten i klubbarna, vars historia vi kan rabbla och vars spelaröden vi berättar för varandra om i det oändliga och vars klubbtröjor och färger får oss att vibrera av tillhörighet och kravfylld nervositet. De 30?000 som ser AIK–Gef­le i dag letar inte efter Franscesco Tottifinesser. De hyllar återkomsten som är gul, svart och vit.

Befriar gemenskapen

I senaste numret av Arena kallar poeten Aase Berg den sortens supporterbeteende för ”små mäns ångest”.

Små mäns behov av tröst är oändligt och allsvenskan hjälper till. Och fotbollen befriar också gemenskapen. Tydligt för mig då jag långt efter min sista olyckliga match förvandlades till fotbollsförälder: kaffekokning, transporter till matcher, tröjtvätt och en värld av frivilliga oavlönade tränare. Deras dröm och belöning var att finna och utbilda en Ola Toivonen. Eller, som i mitt gamla Rosengårdslag Mabi, leta fram Zlatan eller åtminstone Yksel.

Allsvenskan hånas då och då som ett slags uppsamlingshem för uttjänta utlandsproffs. Handlar det inte i stället om en lojalitetsgest från hemvändarna, ett tack till den fotbollsserie som en gång byggde deras karriär?

Henke Larsson kunde fortsatt vinna med Barcelona eller åkt hem för att vila ut i Helsingborg. Han väljer att spela i allsvenskan. En flott gest mot en alltför ofta för­talad fotbollsserie.

Olle Svenning