ÅSIKT

Vad håller vi på med?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Om tio år kommer vi att blicka tillbaka på 2006 och undra vad vi höll på med. Varför det dröjde så länge innan vi insåg allvaret i mäns våld mot kvinnor.

Hittills har varje kommun kunnat välja att stödja kvinnor som har blivit slagna av sina män. De har kunnat välja att lämpa över ansvaret på ideella krafter. Socialtjänstminister Morgan Johansson har nu ändrat lagens ”bör” till ett ”skall”.

Lagtext är inte allt. Det vet man i stadsdelen Rinkeby i Stockholm. Jag möter Lina Blombergsson och Katharina Stenvall som jobbar på Rinkeby kvinnofridsteam, som sedan oktober har fått myndighetsutövning.

De berättar att utsatta kvinnor på andra håll kan möta en socialtjänst utan specialistkunskaper. Kvinnan hänvisas till polisen för att göra en anmälan, till försörjningsenheten om hon behöver ekonomiskt stöd, till familjeenheten om barn är inblandade. Våldet anses vara en polissak. Socialtjänsten utreder enbart kvinnans föräldraförmåga — aldrig den misshandlande mannens.

I Rinkeby möter en misshandlad kvinna människor med spetskompetens, som inte bara ger råd och stöd, utan också har rätt att besluta om åtgärder. Här finns ett skyddat boende med personal dygnet runt, som hjälper till att samordna alla berörda parter.

Rinkeby kvinnofridsteam har ungefär 80 ärenden per år. Bara en liten andel av kvinnorna som kommer hit går tillbaka till mannen som misshandlade dem. Men även han erbjuds hjälp. Mannen söks aktivt upp om det bedöms lämpligt för kvinnans säkerhet. Han erbjuds stöd och terapi. Fokus ligger på att våldet ska upphöra.

Arbetet med männen är ännu inte permanentat. Om tio år kommer vi att titta tillbaka och också här undra vad vi höll på med. Varför tog vi inte tag i roten till det onda?

Rinkeby kvinnofridsteam har redan skapat ett banbrytande sätt att arbeta på – en modell som socialtjänster i hela Sverige borde anamma.

Feministiskt initiativ har nyss fyllt ett år. Fi:s andra år inleddes förra helgen med en valkonferens på Färgfabriken i Stockholm. Konferensen var en demonstration i oorganisation och kaos.

Det som fick mig att skina upp efter en helg på en hård stol i ett presshörn var Devrim Mavis tal. Plötsligt fylldes den tråkiga fabrikslokalen med glöd.

Hon krävde svar från socialdemokraterna om varför de har släppt frågan om en delad föräldraförsäkring, när till och med LO:s gubbar tryckte på. Hon krävde svar från de borgerliga partierna om varför förslaget om hushållsnära tjänster finns under deras integrationspolitik.

Hon berättade om sin längtan efter en riktig – och feministisk – antikrigsrörelse. Högern har gett sitt oreserverade stöd till Bush, stora delar av vänstern till extremreligiösa krafter som är både sexister och homofober.

Krig skapas av patriarkatet, sa Devrim Mavi. Hon har så rätt. Kvinnor drabbas värst av krig och därför behövs en internationell solidaritet feminister emellan.

”Krig är sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt. Nationsskapande begränsar kvinnors handlingsutrymme”, sa hon. Feminism är alltså inte bara motstånd mot patriarkatet, utan även mot nationalism, rasism och homofobi.

Hennes tal visar på varför feminismen behövs. Och varför fi behövs i den svenska debatten.

Moderaterna saknar utlandsfödda på valbar plats på sina riksdagslistor. Så mycket för de nya moderaterna.

Nisha Besara