ÅSIKT

Kan demokratin växa i regionerna?

ANSVAR Staten måste ta ett mer övergripande ansvar för sjukvården i de nya regionkommunerna. En allmän och jämlik sjukvård kräver en gemensam finansiering.
Foto: BÖRJE THURESSON
ANSVAR Staten måste ta ett mer övergripande ansvar för sjukvården i de nya regionkommunerna. En allmän och jämlik sjukvård kräver en gemensam finansiering.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

27 FEBRUARI 2007. Hur ska Sverige styras? Var ska makten ligga, hos nationalstaten i en stärkt centralmakt eller hos medborgarna i decentraliserade regionkommuner?

I dag presenterar Ansvarskommittén sitt förslag om Sveriges framtida geografiska struktur och maktfördelning. Dagens 21 län slås ihop till mellan sex och nio regionkommuner med lika många direktvalda parlament, landstingen avskaffas. Allt ska gå mycket snabbt och införas 2010, senast 2014.

Protesterna och kritiken har inte låtit vänta på sig. Men kritiken börjar i fel ände – i hur den nya kartan ska se ut. I stället är det frågorna om demokratins förankring och fördelningen av makten, vad staten ska styra över, vad kommunerna ska bestämma om och vilka beslut de nya regionkommunerna ska äga, som är viktigast.

Centrala syften för Ansvarskommittén, som tillsattes av regeringen Persson 2002, var dels att förstärka enhetsstaten för att öka likvärdigheten i välfärden och att samtidigt överföra ökat ansvar till kommunsektorn för att stärka medborgarinflytandet. Låter det sig förenas? I dag är det statliga inflytandet i länen en röra, ofta otydligt, sektoriserat och dåligt samordnat mellan länsstyrelser och statliga myndigheter.

Huvuduppgifterna för de nya region­kommunerna ska vara hälso- och sjukvård och regional tillväxt och utveckling. Sjukvårdens utveckling och organisation är ett stort och aktuellt problem. Den borgerliga regeringens politik som öppnar för privatiseringar och utförsäljningar, leder till en politik på tvärs mot jämlikhet och tillgång till likvärdig vård för ­alla. Staten bör i stället ta ett starkare och mer övergripande ansvar. Sjukvårdens utveckling med ny spetskunskap både medicinskt och tekniskt kräver stora befolkningsunderlag för att bli trygg, effektiv och möjlig att finansiera. ­Avancerad vård kräver kontinuitet för att kvaliteten ska kunna upprätthållas. På det området verkar Ansvarskommittén gå åt rätt håll.

För den mest högspecialiserade sjukvården och universitetssjukhusen bör staten ta det fulla ansvaret. Varje region och universitet måste garanteras minst ett regionsjukhus och alla medborgare samma möjligheter till god sjukvård. En allmän och jämlik sjukvård och välfärd kräver gemensam finansiering. Ett skiftande skatteunderlag, som de olika regionerna med nödvändighet får, kan ­inte få skapa vidgade klyftor i landet.

Hur går det då med det kommunala självstyret med en förstärkt statlig centralmakt? Vad säger att en optimal sjukvårdsregion sammanfaller med en optimal arbetsmarknads- och ­näringslivsregion? Hur ska demokratin kunna stärkas i allt större regioner? Många frågor återstår som medborgarna måste få diskutera.

Visst kan en så kallad inriktningsproposition presenteras redan i år för att klargöra riktlinjer och mål – men ett riksdagsbeslut om hur Sverige ska styras och indelas kan inte tas förrän väljarna fått säga sitt i valet 2010.

LA