ÅSIKT

Nu sitter staten och kapitalet i samma båt

LO och TCO borde lämna AMS styrelse

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Borde gå Försämringar av löntagarnas villkor dunkas igenom snabbt. De fackliga organisationerna, så som Sture Nordhs TCO och Wanja Lundby-Wedins LO, bör lämna de samråd vars syfte i huvudsak är att beröva löntagarna inflytande.
Foto: MATS STRAND OCH PETER KJELLERÅS
Borde gå Försämringar av löntagarnas villkor dunkas igenom snabbt. De fackliga organisationerna, så som Sture Nordhs TCO och Wanja Lundby-Wedins LO, bör lämna de samråd vars syfte i huvudsak är att beröva löntagarna inflytande.

21 januari 2007. Något i skymundan av

Mona Sahlins seger har också näringslivet genomfört nyval. Telia har utsett ny styrelse.

Bolaget ville en gång i tiden bära upp idén om folkaktier och ägardemokrati?–?högerledaren Jarl Hjalmarsons lilla bidrag till den politiska filosofin.

Folkligheten i Telia har ersatts av kommandoeffektivitet.

Stämman var över på en timme. Folkets röst bestod i ett enda kritisk rop från Aktiespararna. Sedan grupperades styrelsen om. Den nya borgerliga staten och kapitalet slog sig ner i samma båt och förenades snabbt av samma beröringsskräck: rensa ut alla som kan misstänkas ha samtalat med gamla regeringen eller facket: den framgångsrike företagaren Carl Bennet och den kvalificerade finansanalytikern Lennart Låftman försvann.

Bolaget, vars börsvärde ökat med 70 miljarder på två år, slog upp dörren för mer makt åt Christer Gardell, beskriven av Aktiespararna som ”kortsiktig kapitalist” men som är en av ansvarige ministern och försäljaren Mats Odells favoriter.

Erlander bjöd in Wallenberg

Tage Erlander sa ofta, när han vankade runt och mätte upp sitt arbetsrum, att socialdemokratiskt regeringsinnehav var en nödvändig motmakt till det privata näringslivets förkrossande ekonomiska dominans.

En riskabel tes som ändå bekräftades under hans många och mödosamma år som regeringschef. Hårdföra vänsterkritiker brukade säga att Erlander ständigt bjöd in Marcus Wallenberg till sin Harpsundseka. Visst ideologiskt vapenstillestånd rådde; båda förstod att ett litet lands framgång förutsatte ett mått av samförstånd.

Fast blandekonomin hade sina givna gränser: näringslivet skulle exempelvis helst hålla sig borta från partipolitiken. Upphöra med att pumpa in pengar i borgerligheten och etablera parallella maktstrukturer som Direktörsklubben och Den inre kretsen.

Som motprestation accepterade socialdemokratin ”de femton familjernas” ägardominans, fast Erlander kunde skriva kritiskt: Wallenberg och hans anhang och lakejer.

Gränsstriderna och utbrotten till trots etablerades ”Den historiska kompromissen” för att citera ur sociologen Walter Korpis klassiska verk.

Samförståndet bröt samman i mitten av 70-talet, arbetsgivareföreningen (SAF) menade att det sociala kontraktet var sönderslitet. Argumenten, som inte saknade logik, var att fackets makt vuxit dramatiskt via rader av lagar om förstärkt arbetsrätt och löntagarmakt. Dessutom såg SAF hur löntagarfonderna för en kortare tid hotade att ta över.

Kanske var det fel metod av Olof Palmes regering att ersätta uppgörelser mellan SAF och LO med lagstiftning. En försiktig statssocialism löste av den traditionella lätt syndikalistiska ideologin.

Rollerna har kastats om

Trettio år senare har rollerna kastats om, fast föreställningen är densamma. Trots besvärjelserna om att rädda den svenska modellen undergräver regeringen systematiskt LO:s och för den delen också TCO:s maktposition: sämre villkor för medlemsrekrytering, urholkning av a-kassan och andra sociala system.

Förberedelser för en utbredd låglönemarknad pågår samtidigt som aktiemarknaden gör sig beredd att ta för sig av feta privatiseringar.

LO och TCO måste låna SAF:s klassiska fråga: Finns det någon mening med att sitta kvar i partssammansatta styrelser eller förbli en del av den borgerligt övervakade statsapparaten?

Bo Rothstein, statsvetarprofessorn som tänkt mer än andra över begreppet ”socialt kapital”, menar (med någon förenkling) att det är rationellt att inte samarbeta om inte ömsesidighet råder eller om ”de andra” inte tar hänsyn.

Regeringen likgiltig för facket

Regeringen har med bedövande tydlighet visat sig likgiltig för fackliga åsikter. Försämringar av löntagarnas villkor dunkas igenom snabbt som på Telias stämma. Varför ska då Wanja Lundby-Wedin och Sture Nordh sitta kvar i Ams styrelse? De borde följa ordförandens P O Edins exempel och lämna styrelsen. Och varför ingå i Kinaturisten Lars Leijonborgs Globaliseringsråd?

De fackliga organisationerna, ibland också socialdemokratiska politiker, bör lämna de offentlighetens nät och de samråd vars syfte i huvudsak är att beröva löntagarna inflytande och trygghet.

Stark och effektiv oppositionspolitik formas bättre i oberoende än i samarbete med den nuvarande politisk-ekonomiska maktapparaten.

Svenskt näringsliv är förresten ett lysande exempel på att motståndets strategi kan vara mycket framgångsrik.

OS