ÅSIKT

Journalisten som levde med döden

Han avslöjade kolonialismen och visade oss verkligheten

Kapuscinski var mer än en vanlig journalist. Han var själv som de stora 1800-talsskildrare han sade sig sakna i vår tid.
Kapuscinski var mer än en vanlig journalist. Han var själv som de stora 1800-talsskildrare han sade sig sakna i vår tid.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I ett litet tillägg till sin bok ”Fotbollskriget” skrev den i tisdags avlidne journalisten Ryszard Kapuscinski: ”Att skildra världen vore möjligt bara om människorna levde på ett lika litet klot som på Marco Polos tid.”

Under sitt 50-åriga reporterliv sökte Kapuscinski, med större framgång än andra, dementera påståendet.

Hans berättarperspektiv är, som han skrivit, ”den andres” och den fattiges, oftast från periferin, afrikansk landsbygd eller från det störtade Sovjetväldets tundra.

En gång i Stockholm sa han något sorgset att journalistik med medborgaransvar ersatts av en marknadsanpassad medievärld med vinstkalkyler som högsta norm. Långt från nutidens ”inbäddade reportrar” har Kapuscinski kämpat mot tredje världens vardagsmisär. Aldrig blir han skarpare än i ”En dag till att leva”. Befolkningens villkor blir hans egna: flykten, skräcken, dödshoten, den stinkande svettiga värmen i Angola under den tid portugiserna höll på att fly från sitt förfärande kolonialvälde.

Kapuscinski saknade, sade han vid ett annat besök i Stockholm, de stora berättelserna som likt 1800-talets romaner kunde fånga och kanske förklara vår tid.

”Hela stora fält av livet i Afrika förblir outgrundliga. Hur ska man beskriva det mörka, gröna, kvava inre av en djungel?”

Den sortens frågor ställde han sig under decennier av utforskande av de fattiga kontinenterna.

Han var kolonialismens avslöjare i en tid då västvärlden försöker förtränga att kolonialväldena i barbari och männi-

skoförakt kan jämställas med nazism och stalinism.

Så här kunde han skriva: ”Slaveriet: miljoner unga afrikaner deporterades över Atlanten, under mardrömslika villkor, stuvade i lastrum, för att i sitt anletes svett bygga Nya världens rikedom och makt.”

Hans journalistik har kallats ”magisk” och ”litterär”. Ibland jämförs texterna med Joseph Conrads. Fast medkänslan är större hos Kapuscinski och han avpersonifierar inte de svarta.

Kapuscinski for tidigt till dinkafolket i Sudan och till kriget. Få hade minsta aning; kriget hotade inte Europa eller USA.

Han samlar det självständiga Sudans historia i några meningar:

”Hat har sedan länge rått mellan det arab-muslimska norr och det svarta-kristna söder. Norr sålde svarta på slavmarknaden. Dessa två fientliga världar kunde förstås inte samlas i en enda nation utan måste drivas i krig med varandra. Det var precis det som den gamla kolonialmakten Storbritannien ville.”

De fattiga ländernas krig förläggs till skuggan av det koloniala arvet. Kapuscinskis klassiska reportage skildrar fotbollskriget mellan El Salvador och Honduras. 6 000 människor slaktades. Kapuscinski sammanfattar: ”Kriget slutade oavgjort ... Gränsen förblev densamma. Det är en gräns som dragits på en höft genom bushen och över de berg som båda sidor gör anspråk på.”

Kapuscinski, skeptisk till politiska överbyggnader, är aldrig heroiserande eller sentimental när han porträtterar tredje världens ledare. Han visar upp den lille jovialiske Tubman från Liberia, utrustad med kubb och cigarr och fickorna fyllda med västvaluta. Bilden av vänsterns och gårdagens försvunna hjältar som Ben Bella eller Nkrumah är lika förintande:

”Till slut hinner de eländiga strukturerna, okunnigheten, tribalismen, hungern, det koloniala förflutna fatt ledaren. Då grips han alltför lätt av diktaturens frestelser.”

Kapuscinski betraktade aldrig världen från maktens centrum. När Sovjetimperiet fallit kämpar han sig svårt sjuk bort från Moskva till Sibirien och läser historien i de ohyggliga Gulaglägren med lämningar av skelett och kranier.

Ibland heter det om Kapuscinski att han flydde den för den välordnade västvärlden. Kanske var han så mycket mer angelägen om att förmedla de villkor det välbeställda nord så lätt förtränger: ”Vi befinner oss i en värld i vilken människor tvingas kravla på marken för att gräva fram ett par vetekorn ur smutsen, bara för att överleva ytterligare en dag.”

Han levde med dessa utblottade och därmed också nära döden. Hans beskrivning av den afrikanska döden kan innesluta hans egen:

”Och så faller det sig – för det mesta mot deras vilja – att var och en som i sin ensamhet genomlider sitt eget unika döende samtidigt befinner sig i närheten av många andra som också ligger och dör.”