ÅSIKT

S vinner på samarbete med facken

Mona Sahlin och socialdemokraterna behöver LO och Wanja Lundby-Wedin.
Foto: Lasse Allard
Mona Sahlin och socialdemokraterna behöver LO och Wanja Lundby-Wedin.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

29 JANUARI 2007. När Mona Sahlin i dag inleder sin turné inför valet till socialdemokratisk partiordförande förebådar det att en drygt 100-årig rad av manliga hövdingar kommer att brytas. På ett annat område förblir dock traditionen obruten.

Det socialdemokratiska arbetarpartiet väntar ännu på sin första ordförande från de fackliga leden.

Ändå är den facklig-politiska samverkan ett centralt tema i den socialdemokratiska självförståelsen. Banden mellan en politisk och en facklig gren av arbetarrörelsen har varit en förutsättning för det moderna Sveriges framväxt.

För det socialdemokratiska partiet har LO-medlemmarnas röster utgjort basen i väljarstödet. På arbetsplatserna har de fackliga företrädarna tagit diskussionen, inte minst med totalitära eller populistiska opinioner.

Facklig bakgrund ger trovärdighet

De fackliga organisationerna har bistått med ekonomiska och organisatoriska resurser som givit partiet en särställning i svensk politik. Socialdemokratiska politiker med facklig bakgrund ger partiet trovärdighet. Tänk bara på Göran Johansson i Göteborg, Bjarne Rasmussen i Degerfors eller Britt Bohlin och Sven-Erik Österberg i riksdagen.

Till den absoluta toppen har det dock alltså aldrig räckt.

För fackförbunden inom LO har samarbetet inneburit en kanal till den politiska makten. Viktigare är att det varit en garanti för att breda löntagargrupper inte blivit en restpost i den politiska processen.

Valnederlaget förändrar balansen.

Förlust av resurser

För det socialdemokratiska partiet borde samarbetet med de fackliga organisationerna i dag vara viktigare än någonsin. Partiet har förlorat enorma resurser. Direkt i form av partistöd och indirekt genom förlusten av inflytandet över statsapparaten.

Den fackliga rörelsen är dessutom, vad socialdemokratin i dag bara lever upp till i de egna festtalen, en levande folkrörelse. En viktig grund för ett förnyelsearbete.

För LO-förbunden och dess medlemmar är den kortsiktiga nyttan av ett samarbete mer tveksam. Avskuren från makten kan det socialdemokratiska partiet inte leverera sin del i samarbetet.

Hittills har den borgerliga regeringen uppträtt med en nästan häpnadsväckande arrogans mot arbetsmarknadens parter, men skulle Littorin och de andra lägga om taktik och på allvar börja samtala kan banden till socialdemokratin dessutom bli ett hinder för LO.

Ändå är sambandet mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren omistligt, också för facket. På längre sikt är det LO:s medlemmar som får betala priset om marknaden får allt friare spelrum.

Därför måste formerna för samarbetet mellan fack och parti stå på dagordningen när socialdemokratin nu samlar sig till en nystart. IP