Bevara Cordelias trotsiga hopp

Journalisten Cordelia Edvardsons krönikor och reportage har samlats till en bok: ”Berättelser från gränsen” (Norstedts). Författaren Agneta Pleijel står för urvalet i samråd med Edvardson.

Jag kommer på varför jag alltid tyckt om Cordelia Edvardsons texter. Hon har i decennier skildrat den komplicerade Israel-Palestina-konflikten. Det är närgångna berättelser utifrån människors helvetiska vardag. Trots de svåraste situationer finns där alltid ett spirande hopp, inget glättigt ”det ordnar sig alltid”-hopp utan ett trotsigt, kämpande hopp som säger: Ge inte upp!

”Man kan bli deprimerad och överväldigas av hopplöshetens förtvivlan för mindre. Men förtvivlan lär vara en dödssynd, om jag minns min katolska barndoms lärdomar rätt”, skrev hon i en krönika 2002.

Krönikan handlar om hur hon hamnar i den israeliska fredsrörelsen Fred Nu:s demonstration i Jerusalem. Demonstranterna ropar ”Slut på ockupationen!” medan högerextremister står på balkongerna längs demonstrationsvägen och skriker: ”Död åt araberna, död åt araberna.”

Jag mötte Cordelia under just den demonstrationen för fem år sedan när jag var i Jerusalem. Jag minns hur vi konstaterade att fredsdemonstranterna bestod av de riktigt gamla israeliska kämparna och de mycket unga. Mellangenerationen var inte där.

”Jag vet inte vad det innebär. Men kanske finns det ett hopp i just detta: de gamla med sina svikna ideal fattar de ungas händer, dessa unga med sina oförbrukade ideal och sin övertygelse att allt ännu är möjligt”, skrev hon senare i sin krönika i Svenska Dagbladet.

Behovet av att hålla hoppet levande är påtagligt i Mellanösternkrisen. Som opinionsbildare känns det ibland svårt med tanke på att läget bara ser ut att bli värre. Den israeliska ockupationen fortsätter, muren byggs och den palestinska vardagen slås gång på gång i spillror. Ur ruinerna växer extremismen och våldet.

I en krönika i Sydsvenskan skrev Cordelia Edvardson om de palestinska barnens drömmar som präglades av våld. Hon refererade till ett forskningsprojekt som visade att barnen i drömmarna ofta ser sig som hjälplösa offer vars enda hopp är att dö martyrdöden.

Under mina resor på Västbanken och till Jerusalem har jag sett vad fredsrörelser och inte minst kyrkornas arbete betyder för att hålla människors hopp levande.

Svenska kyrkan beslutade på sitt kyrkomöte i förra veckan att stötta Lutherska världsförbundets husprojekt på Olivberget. Kyrkan ger 30 miljoner kronor för att garantera att de kristna palestinierna kan bo kvar i Jerusalem.

Jerusalem som skulle kunna vara den mångkulturella fredsvisionens lysande stjärna håller på att förlora sin mångfald. Palestinierna drivs ut. I mitten av 1900-talet fanns där cirka 20 procent kristna. I dag utgör de bara två procent av stadens invånare.

Den raffinerade ockupationspolitiken omsatt i bostadspolitik har gjort att Jerusalem håller på att tömmas på palestinier, både kristna och muslimska.

Därför är kyrkornas bygge av 84 lägenheter på Olivberget ett konstruktivt sätt att hävda en rättvis fred.

Så byggs hoppet upp igen i ruinerna av den krossade drömmen om ett Jerusalem för alla.

Så kan kanske de palestinska barnen åter börja drömma om en levande framtid i stället för om martyrdöd?