ÅSIKT

Utrikesministern på jakt efter jobb i EU

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

20 januari 2008. Den något svårmodige Fredrik Reinfeldt säger numera inte så ofta något minnesvärt.

Men plötsligt, mitt i ett pliktskyldigt riksdagsanförande, slog han till: Bill Clinton är min och mitt partis förebild.

En förvandling långt mer dramatisk än när Bo Lundgrens skattemoderater blev Anders Borgs nya moderater.

Så här sammanfattade nämligen Carl Bildt på bloggen sin uppfattning om den förre amerikanske presidenten: Det är uppenbart att det finns ”en uppdämd reservoar av avsmak inför den låga moraliska nivå som man kommit att associera Clinton med” Bildt skrockar belåtet med sina amerikanska vänner över ”att eran Clinton var över”.

Är Hillary underrättad?

Reinfeldt såg sig själv, sa han till riksdagen, som en länk bunden till triumviratet Bill Clinton, Tony Blair och Anders Fogh Rasmussen.

Det finns verkligen en gemensam nämnare: alla fyra stödde reservationslöst Bush-administrationens Irakkrig.

Reinfeldt kan förstås inte mäta sig med Carl Bildt som krigsaktivist. Vår utrikesminister ställde sig sida vid sida med John McCain, med nykonservativa som William Kristol och Richard Perle och med den korrupte fackledaren James P Hoffa; alla ingick de i Bush-apparatens lobbygrupp, kommittén för befrielsen av Irak.

I tisdags i riksdagen tog Carl Bild avstånd från den amerikanska fängelse- och tortyrbasen Guantánamo. Den svenska regeringen har alltid varit tydlig i den kritiken, sa Bildt.

För mindre än ett år sedan satt Fredrik Reinfeldt med den amerikanske presidenten framför brasan i Vita huset. Inte ett kritiskt ord om Guantánamo: ”Jag tror det är så man ska försöka föra sådana samtal”, sa Reinfeldt

Hans värd instämde säkert.

”Ni är den starke mannen i den svenska regeringen”, så inleder en fransk tv-kanal en insmickrande intervju med Carl Bildt.

Jag tänker med viss medkänsla på den sorgesamme Fredrik Reinfeldt: degraderad. Styrkan på annat håll.

Intervjun, där Bildt måste dubbas, öppnar med att undergivet framställa Bildt som särskilt väl förberedd för att bli EU:s förste verklige utrikesminister.

Bildt svarar att han för närvarande inte är kandidat till någonting och hoppas att Javier Solana ska fortsätta ytterligare ett antal år. Ett anspråkslöst skämt. Alla vet att Solana efter år av slitsamma resor räknar ner tiden till sin avgång. Frågan om hans (konstitutionellt betydligt mäktigare) efterträdare är redan ställd och Carl Bildt är tveklöst en av kandidaterna.

Bildt väntas i första hand mäta sig med den franske jordbruksministern Michel Barnier, dekorerad med rader av förnäma poster inom regering och EU-kommission och med Massimo D´Alema, i sin ungdom ledare för kommunistiska ungdomsförbundet, senare premiärminister och numera utrikesminister i en allt darrigare regering.

Bildt, som ibland formulerar sig väl om de förtryckta palestiniernas krav och om Kosovo, snubblar över sitt eget förflutna.

Bildt har bundit så mycket av politisk lojalitet till den sönderfallande och utslocknande Bush-administrationen. Han har solidariserat sig med presidenten, möjligen med undantag av den kristna heligheten, och hela hans slitna hov, från Dick Cheney, tortyrens försvarare, till Karl Rove, Bushs fifflande valtorped.

Inga goda utgångspunkter för den som vill förmedla atlantisk dialog efter seger för en av demokraternas presidentkandidater.

Bildts miljonaffärer, i olja och gas och i alla delar av världen, kommer också att ramla över honom i EU-parlamentet, så hårt i sin korruptionskontroll att det välte omkull en hel EU-kommission.

I ett litet kapitel i Mats Bergquists och Alf Johanssons grundliga essäbok ”Säkerhetspolitik och historia” (Hjalmarson&Högberg) presenterar Bildt sin förebild: marskalken, tillika finländsk fosterlandshjälte, Gustaf Mannerheim. Så nära att alliera sig med de vita generaler som ville krossa ryska revolutionen för att rädda det feodala landets ”samhällsbevarande krafter”, berömmer Bildt.

Mannerheim stod för ”förankringen runt om i Europa” och för ”den ryska samhällsomvandlingen”, skriver Bildt. Som om han ville presentera sig själv. En platsansökan till ett av EU:s högsta ämbeten och med löfte om att rädda Europas samhällsbevarande krafter.