ÅSIKT

Hellre medmänniska än supporter på håll

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I Sonja Åkessons novell ”Fel” funderar berättarjaget över samhällets orättvisor och kommer fram till att trots att det inte alltid är så upplyftande finns det bara en väg att gå: att leva sig in i andra personers skäl att handla som de gör.

”Men kanske ändå om man orkar fantisera in lite mer av sig själv, i det som verkar främmande, likgiltigt eller förhatligt. Just nu känns det så, att det inte kan vara direkt fel i alla fall”, funderar novell­ens berättare.

I Amelie Björcks intressanta skildring av poeten Sonja Åkessons liv och diktning lyfts just författarens ”inlevelsecredo” fram.

Åkessons kommunikativa trosbekännelse handlade om att författaren måste vara medmänniska. Amelie Björck drar paralleller till Lars Ahlins jämlikhetssträvan. Själv tänker jag på en annan favorit – Stig Dagerman. Dagerman såg skrivandet som ett brobygge mellan honom själv och läsaren. Litteraturen skulle vara ett aktivt samtal.

Lotta Lotass har i sin avhandling om Dagerman påpekat just att häri ligger både en estetik och etik. Det gäller att involvera läsaren i ett förhållningssätt till livet. Dagerman ville befria läsaren och medvetandegöra henne om en ”likhet inför livet”, vars grundstenar heter solidaritet och förlåtelse.

Att döma av den senaste tid­ens litterära debatter tycks konsten snarare bli mer och mer monologisk än bäras av en vilja till dialog, till ett möte med Den Andre. Det privata publiceras utan förmåga att gestalta det generella. Människan är i dag antingen en distanserad betraktare av andras elände eller en totalt förblindad navelskådare. Jaget har ställt sig i vägen för Du:et. Samtalet upphör.

Så är det också i den politiska världen. Det distanserade ”vi och de”- tänkandet gör sig dagligen påmint i tal­et om utanförskap, försäkringsfusk eller integration.

Den gamla folkrörelsemodellens ”vi” krackelerar. Partierna kommer snart inte finnas kvar enligt forskarna om inget görs åt medlemstappet.

Själva idén om medlemskap­et har för länge sedan förfel­ats. Partierna styrs mer av opinionsundersökningar än medlemmar. Personvalet ökar individualiseringen.

Nu har socialdemokraterna kläckt den käcka idén att locka människor att bli ”supportrar”. Vari skillnaden mellan att vara medlem eller supporter ligger framgår inte. Egentligen är det väl bara ett nytt ord för en gammal företeelse. På ett sätt är det ärligt. När man betalar sin partiavgift blir man snarare supporter än deltagande medlem i dag.

Ordvalet säger dock en hel del om tidsandan. Vi bjuds in att vara supportrar, det vill säga till att se på laget som spelar där nere på planen. Medlemmarna är inte längre lagkamrater utan hejarklack.

Tala om att dela upp i ”vi och de”. De politiska proffsen sköter samhällsarbetet. Vi andra tittar på. Som supportrar får vi möjligen tillgång till säsongskort och kanske en autograf av lagledaren eller favoritspelaren. Men att vi skulle kunna ha synpunkter på själva spelet. Nej, det vore en omöjlighet. Vi kan ju skrika oss hesa på läktaren förstås.

Det socialdemokratiska språket har förlorat känslan för att solidariteten gror i ömsesidigheten.

Hur vore det om strategerna på Sveavägen tog till sig Sonja Åkessons ”inlevelsecredo” och bjöd in till ett förverkligande av visionen om ett socialt och demokratiskt samhälle?

Dags för kampanjen: politikern som medmänniska.