ÅSIKT

Ej godkänt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

10 September 2008. Sten Tolgfors besked att regeringen skjuter fram försvarsbeslutet till nästa år är ett klart underbetyg åt regeringens egen försvarspolitik.

Skälet till fördröjningen sägs vara krisen i Georgien. Det vill säga Rysslands militära angrepp och nygamla imperalism.

Därmed erkänner Tolgfors att den svenska säkerhetspolitiska analysen inte kalkylerat med ett mer aggressivt Ryssland, trots att det i flera år stått klart att landet strävar efter att återta sin position som politisk och militär stormakt.

Ingen överraskning

Putins ambitioner kan väl knappast komma som en överraskning?

Skuggan faller dock inte enbart på regeringen och dess allianspartier. Försvarsberedningen, där samtliga sju riksdagspartier ingår, lämnade sina rapporter i december och juni. Där fanns en rad kloka synpunkter på den säkerhetspolitiska utvecklingen. Inte minst valde beredningen den gången att utgå från ett bredare säkerhetspolitiskt begrepp.

Miljöhot och fattigdom

De globala miljöutmaningarna och klimatförändringarna beskrevs som de främsta hoten mot vår säkerhet. En fördjupad insikt om att väderförändringar kan skapa torka och svält, som i sin tur bidrar till konflikter och krig.

Det räcker att studera utvecklingen i Darfur för att inse relevansen i detta.

Försvarsberedningen beskrev även hur finanskriser och fattigdom kan utvecklas till säkerhetspolitiska hot. För tio år sedan ville många försvarspolitiker inte se sambanden. Miljöfrågor och fattigdomsbekämpning uppfattades som något annat än försvarspolitik.

Slutsatsen av den nya analysen blev att det svenska försvaret ska ställas om. Sverige måste öka sitt internationella engagemang. Fler svenska soldater ska kunna sättas in för att avblåsa konflikter innan de brutit ut.

Det är möjligen en naiv analys. Läget i exempelvis Afghanistan visar hur svårt det kan vara i praktiken. Likväl var det en nödvändig slutsats.

Underskattar risken

Krisen i Georgien betyder inte heller att idén om att svensk säkerhet bäst försvaras i krisområden är ”stendöd”, som exempelvis Bo Pellnäs i går hävdade i Svenska Dagbladet. Det finns inga skäl att retirera till kalla krigets förlegade logik i försvarspolitiken.

Uppenbart är dock att politikerna på ett något förvånande sätt underskattat riskerna för en väpnad konflikt i vårt närområde. Det krävs därför en debatt om en mer långsiktig försvarspolitik.

Även med den nya internationella inriktningen är det en marginell del av försvarsbudgeten som går till operationer utomlands.

Tolgfors och andra borde fråga sig hur försvarets miljarder ska användas.

JB