Fredrik Reinfeldt, du är problemet

2 NOVEMBER 2007. Statsminister Fredrik Reinfeldt försöker vinna sympati. ”Jag blev väldigt ledsen. Det var väl en av mina tyngsta stunder i politiken”, säger han om när han fick reda på krognotan från Ulrica Schenströms jourkväll.

Reinfeldt ber även om ursäkt ifall någon journalist kände sig avsnäst då han i måndags sa: ”Vem har sagt att hon var onykter? Har ni något bevis för det? Ni måste komma ihåg att i bland bygger ni historier som inte finns. I det här fallet finns den helt enkelt inte.”

Starkt pressad

Frågestunden och presskonferensen i riksdagen i går blev en närmast parodisk historia. Starkt pressad och med hundögon beklagade Fredrik Reinfeldt att han förlorat Ulrica Schenström som medarbetare. Samtidigt som han framställde sig som förd bakom ljuset av henne.

Det fungerar inte, Fredrik Reinfeldt. Det största problemet i den här soppan är inte Ulrica Schenströms bristande omdöme. Det är dina frånvarande ledaregenskaper.

Under de dagar som händelsen rullats upp har statsministern varit pinsamt passiv. Reinfeldt underlät uppenbarligen att kräva raka besked från Schenström. Han ville under inga omständigheter berätta om hon hade ansvar för krisberedskapen under krogkvällen. Först ett halvt dygn efter att Ulrica Schenström hade beklagat sitt handlande i en avskedsansökan var statsministern villig att stiga fram och ta händelsen på allvar. Då skyllde han ifrån sig.

Tre ministrar har fått gå

Reinfeldt beskriver Schenström som en nära vän. Men hans passivitet under de senaste dagarna har tvingat henne att löpa gatlopp helt ensam. Längre från de offensiva ledaregenskaper som måste krävas av en statsminister kan man knappast komma.

Detta är tyvärr inte det första exemplet på Reinfeldts usla förmåga att hantera kriser. Under alliansregeringens dryga första år vid makten har tre moderata ministrar tvingats lämna regeringen. Handelsminister Maria Borelius, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och försvarsminister Mikael Odenberg.

Brist på ansvar

Det är sensationellt med så många skandalomsusade avgångar på så kort tid. Men vad värre är: Inte i något av de fallen har Reinfeldt tagit ansvar. Statsråden har fått sköta sina avgångar själva. När nu statsministerns allra närmaste medarbetare avgår?–?hon är långt viktigare för honom än många statsråd?–?upprepas mönstret. Reinfeldt har inte lärt sig ett dyft av sina tidigare kriser som regeringschef.

Nu sjunker förtroendet för honom. Det är inte överraskande. Vilket förtroende kan väljarna känna för en statsminister som gång på gång visar sig vara den svaga länken i regeringens förmåga att hantera kriser?