ÅSIKT

Inte bara plikten som försvinner

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Plikten att göra militärtjänstgöring upphör i dag. Den allmänna värnplikten ersätts med ett frivilligt system och försvaret ska i framtiden huvudsakligen skötas av kontraktanställda. Det blir en tummelplats för legoknektar, omkring 50 000, när den så kallade insatsorganisationen är färdigbyggd.

Det är en sak att göra om ett försvarssystem som tiden och besparingar sugit slagkraften ur, en helt annan att beröva systemet folklig och demokratisk förankring. En sådan utveckling finns all anledning att sörja. På samma sätt som det finns starka skäl att beklaga att det med värnpliktens avskaffande försvinner ännu ett fäste för den gemensamma självförståelsen.

Sverige fragmentiseras, partikulariseras, faller sönder socialt. Inte så att ett jämlikt samhälle plötsligt skulle ha brutit samman, ett sådant samhälle har Sverige aldrig varit. Att social bakgrund förklarar skolprestationer tydligare i Sverige än i något annat land är inte precis något nytt fenomen.

Vad som hänt på relativt kort tid är att det sociala kittet, det som håller samhället samman, luckrats upp och på sina håll helt frätts bort.

Ta till exempel det som brukar kallas för det sociala kontraktet – hela det stora paketet av skatter, trygghetssystem och politisk leverans. Det kontraktet är till stora delar rivet. Sambandet mellan skyldigheter och rättigheter har blivit allt otydligare. De allmänna och ömsesidiga hållpunkterna allt färre.

Skolplikt har vi fortfarande. Men också i övergången från en sammanhållen, likvärdig skola till vad som närmast kan liknas vid ett nygammalt parallellskolesystem håller gemensamma värden på att skiftas ut. Skolans sociala miljöer blir mer likriktade. Val av skola är allt oftare en klassmarkör. Offentliga resurser används för att göda en privat skolindustri som kalkylerar med 20-procentiga vinstmarginaler.

I det här perspektivet blir skrotningen av värnplikten följdriktig, bara ett steg till i klyvningen effektivitet–demokrati, elitism–folklighet, individ–samhälle. Det är naturligtvis följden av, inte alltid men oftast, en genomtänkt politik. Allt kan alliansen inte lastas för. Men det är en utveckling som har accelererat kraftigt under de senaste fyra åren. En socialdemokratiskt ledd regering bör se det som sin plikt att ändra riktning.