ÅSIKT

Toner av klass

en annan bild Husvagnarna och dansbandsmusiken i Malung ger en annan bild av klassamhällets geografi.
Foto: Pernilla Wahlman
en annan bild Husvagnarna och dansbandsmusiken i Malung ger en annan bild av klassamhällets geografi.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För en vecka sedan, på väg till visfestivalen i Malungsfors, passerade jag Gunde Svan. Den gamle mästaren hade plockat fram rullskidorna och stakade mot Vansbro.

Senare, i Malungsfors, spelade Svenne Rubin – frontfigur i kultbandet med samma namn – akustiska sanningar om livet och verkligheten i Västerdalarna. ”Det blir som det blir, när det är som det är”.

Jag noterade att Amazonen numera är lackerad i grönt.

Mycket Vansbro, och det fortsatte på måndagen. Kommunen hamnade tillsammans med Älvdalen och Överkalix längst ner på Folkhälsoinstitutets lista över befolkningens förväntade livslängd.

Längst lever människor i Stockholms-förorterna Danderyd, Salem och Ekerö.

Folkhälsoinstitutets förklaring är väntad. I de långlivade förorterna bor många välutbildade höginkomsttagare och få kortutbildade låginkomsttagare. I Vansbro, liksom i många andra landsbygdskommuner, är det tvärtom.

Befolkningen i de välmående förorterna äter sunt och rör på sig. På landsbygden lider många av ekonomisk stress. Självmorden och olyckorna är fler och alkoholkonsumtionen högre. I genomsnitt naturligtvis. Det kan inte ens Gunde Svan göra något åt.

Det svenska klassamhället har också en geografi. Den beskriver storstädernas rika innerstäder, välmående förorter och eftersatta ytterområden. Men också en landsbygd där kort utbildning, dålig service och en begränsad arbetsmarknad skapar fattigdom, ohälsa och vanmakt.

Annars handlar det mesta om grannkommunen, Malung. Här pågår den 25:e dansbandsveckan. Alltid vecka 29, som det står på skyltarna. I går kväll spelade Schytts och Larz Kristerz, bland andra. Det dansas på fem banor i Orrskogen, folkparken i Malung.

Utanför, på parkeringen, står orkesterbussarna på rad.

Mitt i festivaldöden talas det om nya publikrekord. Dansbandveckan drar lika mycket folk som de största rockfestivalerna, nästan utan marknadsföring.

På gågatan trängs entusiasterna med försäljarna av Malungs klassiska skinnjackor och thaimatskiosker. På Tom:s Bar spelar två trubadurer för fullt hus. En folkfest som upprepas år efter år. Och ändå brukar intresset från riksmedia vara svalt. En notis om en ärrad dansbandsveteran som belönas. Lustiga anekdoter, som panikbeställning av extra kondomer. Det är sådant som berättas.

Dansbanden producerar bruksmusik, timme efter timme, kväll efter kväll. Kanske inte finkultur, men det går att dansa till. Och att dansa till levande musik måste vara en av människans ursprungliga kulturformer.

Sanningen om varför en av Sveriges största musikfestivaler kan fortsätta i skymundan har nog mer att göra med publiken. Här samlas husvagnsfolk, från platser som är precis som Malung. Bullsjöns camping är fullbelagd. Alla lediga ytor runt is- och simhallen används, liksom många privata gårdar.

Husvagn och dansbandsmusik. Råmaterial för komiker, möjligen.

Ändå är det precis så väldigt många svenskar vill ha det. Det är en annan bild av klassamhällets geografi.

Naturligtvis skulle den kunna användas för att skapa politik. Den allt mer utarmade landsbygden, och de osynliggjorda människorna på landets campingplatser, kunde vara en maktbas.

Frågan är för vem? Centerpartiet, landsbygdens traditionella parti, siktar på väljare med inkomster över 400 000 kronor.

I alla fall i Stockholm. Och i socialdemokratin låter det ofta nästan likadant.

Å andra sidan – vad spelar det för roll? Musiken fungerar ju antingen makten lyssnar ­eller inte.

I kväll är det dans igen.

Ingvar Persson