Kriget mot Blair

Parlamenten i Frankrike och Storbritannien samlades i onsdags för att pröva argument för och emot kriget mot Irak. Stor enighet i Frankrike. Premiärminister Raffarin fick massivt stöd för att säga nej till kriget. Nu.

I det brittiska underhuset uttalades följande: Jag kan inte befria mig från misstanken att det krig vi nu är på väg mot beslutades för månader sedan och främst i Washington.

Talaren var Kenneth Clarke, självklar ledare för de konservativa om han inte vore så begåvad.

USA:s vasall

Hans formulering rymmer en stor del av orsakerna till britternas väldiga kritik mot och skepsis till kriget: Blairregeringen uppfattas som en vasall och ett redskap för Bushadministrationen. Den brittiska opinionen är minst av allt antiamerikansk, däremot motsätter den sig den primitiva högerregering som, på så lösa grunder, styr USA.

Uppmuntrande nog, för demokratin, avspeglade parlamentsdebatten krigsmotståndet. Efter en lång och seriös debatt tog en stor minoritet på 199 ledamöter, samtliga liberaler och 122 labourmedlemmar, avstånd från Blairs strategi, att redan nu göra klart för krig.

Inte på hundra år, alltså inte under landets demokratiska historia, har en premiärminister mött en så omfattande revolt från sitt eget parti.

Argumenterat väl

Tony Blair har, det är alla överens om, argumenterat väl och få ifrågasätter hans personliga övertygelse. Fast den här gången fungerar inte hans moralismer. Varför krig just nu, när vapeninspektörerna noterar vissa framgångar? Varför denna kritiklösa allians med USA mot de ledande europeiska länderna? Blair och långt mindre hans nervöse utrikesminister Jack Straw har trovärdiga svar. Gång på gång upprepade de att ”Saddam inte avväpnat på tolv år”. Faktum är att vapeninspektörerna under perioden fram till 1998 förstörde mer av irakiska vapen än vad USA:s bombkrig förmådde under Gulfkriget.

Tony Blair var tvungen att garantera parlamentet ytterligare möjligheter att rösta om kriget.

Om inte majoriteten av FN:s säkerhetsråd då pressats att sanktionera kriget, riskerar Blair ett ännu större bakslag. En av Europas absolut skickligaste politiker kämpar för sin överlevnad.

Vädjar om solidaritet

Han kunde ha följt exemplet från en tidigare premiärminister från labour, nämligen Harold Wilson. Han, om än utrikespolitiskt försiktig och räddhågsen, stödde inte USA:s Vietnamkrig.

Med den allra svartaste jämförelsen riskerar Blair att närma sig Ramsay MacDonalds öde. Premiärministern som styrde med de konservativa huvudsakligen mot sitt eget parti, labour.

Tony Blair vädjar gång på gång efter solidaritet med Iraks folk och om moralisk rättrådighet.

I en enkät i Guardian ger matematikern Michael Atiyah honom det brittiska svaret: ”Jag är gärna med om att hjälpa irakierna men jag skulle föredra att inte först döda dem.”