ÅSIKT

Fegt & dumt, Bildt

LEDARE

23 FEBRUARI 2011. Frihetsvågen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är som ett mirakel. Förtryckta människor reser sig, kastar sina bojor. Mot alla odds, nästan utan förvarning, finns det hopp om en ny vår i länder som för bara några veckor sedan var stenhårda diktaturer.

Många har liknat den våg av folkliga protester som nu sprider sig i Nordafrika och Mellanöstern vid Berlinmurens fall. När protesterna nu nått Libyen, ett av Nordafrikas hårdast kontrollerade länder, börjar jämförelsen kännas rimlig.

Problemet är bara att ingen jublar. Den svenska regeringen är bekymrad. De vill inte tycka något om Mubaraks vara eller inte vara. Reinfeldt kräver, orimligt sent, Gaddafis avgång efter att Carl Bildt sagt att det ”inte handlar om att stödja den ena eller andra sidan” i folkets desperata uppror.

Orden klingar bekant

I en fantastisk artikel från 2004, ”Festen vi missade”, beskriver journalisten Jens Christian Brandt den svenska reaktionen på Berlinmurens fall. På ”Aktuellt ”säger Jarl Alfredius att ”statsminister Ingvar Carlsson har i dag varnat för allt för stor entusiasm.”

Dagens Nyheter skriver på ledarplats: ”Vid en kylig analys har dock många iakttagare funnit sig nödgade att dra slutsatsen att muren, detta fysiska hinder för flyende, bidrog till att stabilisera läget.”

Orden klingar märkligt bekant

Det finns, mycket grovt uttryckt, en skiljelinje i synen på utrikespolitik. Den går mellan en ”realistisk” och en idédriven. Förenklat går den realistiska synen ut på att förändring kan få okontrollerade konsekvenser – högre oljepris exempelvis – som kan leda till fler konflikter och ökad osäkerhet. Stabilitet är nästan alltid att föredra.

En idédriven utrikespolitik vill främja vissa värden: demokrati, religiös frihet, mänskliga rättigheter.

Med en realistisk syn kan det som händer i Nordafrika och Mellanöstern tolkas som ett hot. Det kan fälla regimer med goda relationer till EU och USA. Det kan leda till ”instabilitet”.

Frihetslängtan

1990 myntade den amerikanske professorn Joseph Nye termen ”soft power”. Det är en term som beskriver makten i förmågan att attrahera, övertala, locka. Människors längtan efter frihet är stark. Därför har löftet om medlemskap i EU bidragit till att kandidatländer i Östeuropa demokratiserats.

När USA, EU och – man skäms! – Sverige vägrar att stå upp för demokratin är det ett svek mot de människor som ser medborgarnas rättigheter i dessa länder som något eftersträvansvärt. Ett par generationer egyptier ser redan med förakt och vrede på USA, som stöttat Mubaraks polisstat.

EU och Sverige har nu en moralisk skyldighet att ställa sig på demokratins sida.

På lång sikt skulle det dessutom gynna goda grannrelationer, handel och utveckling i vår del av världen.

Allt annat är både fegt och dumt.