Nu är det dags att bekänna färg, Bildt

I söndags förklarade en av ledarna för oppositionen i Libyen att det nu är dags att återuppta oljeproduktionen. Om mindre än en vecka ska leveranserna till Qatars statliga oljebolag vara i gång.

Det går att betrakta det som händer i Mellanöstern och Nordafrika med en cynisk blick. Naturligtvis har omvärldens reaktioner påverkats av att revolten inträffar mitt över några av världens rikaste oljefält, och att den inträffar i en av världspolitikens mest överhettade regioner.

Strategiska intressen och pengar. Så kan omvärldens inledande tvekan inför revolterna i Tunisien och Egypten betraktas, och så kan också stödet för den libyska oppositionen beskrivas.

River rädslans murar

Men den sortens cynism ger långt i från hela sanningen. Upproren i Mellanöstern handlar framför allt om hur människor river rädslans murar.

Nu ser vi det hända i Syrien, som också i jämförelse med grannländerna måste beskrivas som en brutal polisstat.

Undantagstillståndet som gällt sedan 1963 har lagt landet under säkerhetstjänsternas klackar. Ändå vågar människor protestera.

Utlovade en massaker

Uppskattningen av antalet döda går isär. De officiella siffrorna avfärdas av oppositionen. I går besköts demonstranter i staden Daraa, men regimen har samtidigt förklarat att undantagstillståndet ska avskaffas. I så fall ännu en nästan overklig framgång för den arabiska frihetsvåren.

Det är i ljuset av det förtryck som fått pågå under årtionden som FN:s och Natos angrepp på Gaddafis trupper måste förstås. När FN:s säkerhetsråd fattade beslutet att sanktionera en flygförbudszon över Libyen, och angrepp mot militär som hotade civilbefolkningen, stod Gaddafis artilleri och pansar utanför Benghazi.

Mot stridsvagnar och haubitsar står sig mänskligt mod slätt. En massaker hade utlovats, och skulle verkställas. Ansvaret att skydda civila kan knappast få en tydligare illustration. FN-mandatet för operationen speglar den mycket spec­iella situationen.

Nu är det åter rebellerna som har hoppet på sin sida.

Kan vi så ska vi

I dag hålls i London en konferens om Libyen. Sannolikt får Sverige då den formella frågan om att delta i genom­förandet av FN-resolutionen, kanske med ett antal Gripen-plan.

Det tvingar i så fall regeringen och utrikesminister Carl Bildt att bekänna färg. Hittills har beskeden varit sena och otydliga.

Om Sverige kan spela en roll för att genomföra FN:s beslut om att skydda civilbefolkningen i Libyen ska vi göra det. Inte som ett led i en allmän inordning i Nato, utan just därför att situationen – ett akut hot och ett uttalat mandat – gör det möjligt.