ÅSIKT

Protesterna ritar om den politiska kartan

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det började när en frukthandlade i staden Sidi Bouzid i Tunisien satte eld på sig själv efter att de lokala myndigheterna beslagtagit hans grönsaksvagn. Handlingen ledde till ett folkligt uppror. Frukthandlaren avled, men satte Mellanöstern och Nordafrika i brand. I Tunisien och Egypten har regeringarna fallit. Fler står på tur. Det folkliga upproret sprider sig.
 

Det började som en konflikt om lärarlöner i Wisconsin. En ny guvernör ville förbjuda kollektivavtal för att kunna pressa lönerna. Nu har protesterna spridit sig från kust till kust och fackföreningsrörelsen i USA har fått luft under vingarna.

I Europa började det med protester mot nedskärningar efter finanskrisen. Nu sprider sig folkliga protester från land till land. Lady Gaga har till och med anslutit sig till de brittiska demonstranterna. Motstånd har blivit trendigt.

Protesterna riktas mot vitt skilda saker i olika delar av världen. Men det finns gemensamma nämnare – rörelserna är stora och de har uppstått underifrån. Och de utmanar de styrandes ensamrätt på makten.

Det handlar inte bara om att tidigare diktaturer tar sina första stapplande demokratiska steg eller att folk inte gillar nedskärningar. Det handlar om organisationsformerna. Och det kommer att påverka det politiska livet över hela världen.
 

Det som var nittonhundratalets stora organisatoriska metod börjar nu vakna till liv efter decennier i nedgång. Massrörelserna, som tidigare utgjordes av bland andra arbetarrörelsen, kvinnorättsrörelsen och antikolonialismen, börjar så sakteliga växa fram igen.

Då var alla dessa rörelser ett reellt hot mot de styrande de utmanade och man hanterade dem med stor varsamhet. Inte alltid med framgång, men alltid med insikt om deras inneboende kraft. Som massrörelser finns de inte längre kvar.

Makthavarna som nu har att hantera sina upprörda folk har missbedömt situationen. De har fullkomligt glömt hur öronbedövande folkets röst faktiskt kan vara.

Regimerna slutade helt enkelt någonstans längs vägen att räkna med folklig resning som ett hot. I flera arabländer ser vi nu konsekvenserna. Det nya klimatet tillåter nya organisationer som redan börjar ställa krav på social utveckling. I USA har protesterna på flera håll redan tagit stora steg mot att få till stånd folkliga missförtroendeförklaringar mot guvernörer. Och fackens stöd växer.

Massrörelserna, brokiga och organiskt organiserade, gör återtåg. Även mellan val, eller i frånvaron av grundläggande rättigheter, förmår människor att göra sina röster hörda. Det är omöjligt att säga vad det för med sig. Men det kommer att leda till förändringar.