ÅSIKT

Maud Olofssons tid har runnit ut

VÄNDER CENTERN BLAD? Centerpartiets kris sitter djupare än i dess partiledare Maud Olofsson. Partiet har inte kunnat förhålla sig till socialdemokratins identitetskris.
Foto: LOTTE FERNVALL
VÄNDER CENTERN BLAD? Centerpartiets kris sitter djupare än i dess partiledare Maud Olofsson. Partiet har inte kunnat förhålla sig till socialdemokratins identitetskris.
LEDARE

8 APRIL 2011. Krisen i Centern

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Frågan är om det någonsin varit rörigare i svensk politik.

Göran Hägglunds mandat ifrågasätts. I Vänsterpartiet pågår ett utnötningskrig där stödet tycks vara på väg att ta slut för Lars Ohly och i Miljöpartiet rustar sig Mikaela Valtersson för öppen strid mot valberedningen och Åsa Romson.

Och nu har också fördämningarna inom Centerpartiet brustit.

Riksdagsledamoten Fredrik Federley är en av de som inte vill att Maud Olofsson ska leda partiet i nästa valrörelse.

”Jag tror att det är ganska självklart att hon inte gör det”, sa han häromdagen.

Allt fler – dock inte Olofsson själv – kommer till slutsatsen att Centern behöver en ny ord­förande fortast möjligt.

Till en del har det antagligen med Olofssons misslyckanden i dagspolitiken att göra.

Kärnkraftskatastrofen i Japan har plågat många centerpartister som sett sitt parti svika i den kanske viktigaste profilfrågan. Turerna kring Vattenfalls bonusar och Olofssons sätt att smita från ansvaret utmanar moralen i ett parti som trots allt har drag av folkrörelse, och talet om att minska de regionala klyftorna har klingat av och kan numer bara spåras i pressmeddelanden från jordbruksdepartementet.

Men krisen i Centern har nog också djupare orsaker, orsaker som kan förklara en del av oredan i den svenska politiken.

Den klassiska vreden

Under kriserna i de mindre partierna finns nämligen dyningarna efter den socialdemokratiska identitetskrisen. Kartan för svensk politik skrivs om. I en mansålder har den beskrivit förhållandet till arbetarrörelsen, som politisk kraft, som folk­rörelse och som idé.

Socialdemokratin har varit alltings mått. Det gäller för Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, och det gäller i hög grad Maud Olofssons Centerparti. Avskyn för arbetarrörelsen i allmänhet, och fackförenings­rörelsen i synnerhet, är kärnan i Olofssons politiska filosofi. Den lantliga småborgerlig­hetens klassiska vrede över en kraft som förändrar maktför­hållandet.

Ett oavsiktligt offer

I dag räcker det inte, lika lite som det räcker för vänstern att vara lite bättre socialdemo­krater än socialdemokraterna själva. Det är en dramatisk förändring. Maud Olofsson kan bli det första ”oavsiktliga” offret för socialdemokratins försvagning. Det lär komma fler. Centerpartiet är ju inte ensamt om att hämta sitt existensberättigande ur förhållandet till Socialdemo­kraterna.

Det gäller, på olika sätt, hela det svenska partiväsendet.

Det fungerade när social­demokrater tycktes bofasta i regeringskansliet, och när fackliga företrädare då och då kunde diktera villkoren på arbetsmarknaden.

Men i dag?