Gifter sig – i hårda tider

London. ”Vi är i lyckobranschen” sa Lord Charles, brittiska drottningens tidigare sekreterare om monarkin. Och kanske är det ­poängen.

Några delar postmodern såp­opera, några delar medeltida blodsmystik: hästar, vagnar, en miljon människor på gatorna i London och en enkel flicka med föräldrar som råkat bli miljonärer på ett postorderföretag för partyprylar. De kunde skicka henne till en dyr privatskola, där träffade hon prinsen. Och i går fick de varandra.

Helikoptrar i luften

Folk viftar med sina flaggor och dansar i parkerna. Storbildsskärmar i Hyde Park och på ­Trafalgar Square. Helikoptrar snurrar i luften över Westminster, drottningens livgarde ser snälla ut i röda uniformer och höga pälsmössor men har rätt att spetsa eventuella bråkmakare på bajonetterna. I kontroversiella räder har polisen i förväg arresterat aktivister. Man vill inte ha några protester. Och tidningarna varnar för ”anarkister”

Finansminister George Os­borne har dunkat genom ett ­besparingspaket på svindlande 81 miljarder, Äldreboenden och bibliotek läggs redan ner och tredubblingen av universitetsavgifterna har fört med sig studentuppror och krossade skyltfönster längs Oxford Street. För några veckor sedan fylldes samma gator som nu firar William och Kate med 400 000 människor i marsch mot nedskärningarna. Och det här är bara början. Veckans BNP- siffror visar på ett land som fortfarande är i reccession.

Brittiska kungligheter har onekligen en tendens att gifta sig i hårda tider.

Den 20 November 1947, när den blivande drottning ­Elizabeth sa ja till sin Philip Mountbatten, rationerade Storbritannien fortfarande varor. Efterkrigstiden var hård, ­vintern kall – men folket firade på gatorna.

När prins Charles, den 29 juli 1981 lovade att älska 20-åriga Diana Spencer var tre miljoner britter arbetslösa. Siffran hade dubblerats på bara två år och premiärminister Margaret ­Thatcher hade svårt att förklara hur det hade gått till.

Löntagarna betalar

När William i går gifte sig med Kate Middleton var det åter till en melodi av kris och vi-måste-göra-vad-som-krävs. Logiken är densamma som på de flesta håll i Europa: finanssektorn orsakade krisen – alltså ska löntagarna betala. Samtidigt har oppositionsledaren Ed Miliband svårt att nå ut. På något sätt måste Storbritannien få ordning på ­sina statsfinanser. Men inte ­genom att slå hårdast mot de ­svagaste. Och att förklara hur det ska gå till har Labour inte lyckats med. I går anlände Miliband till bröllopet glatt vinkandes precis som Victoria Beckham och alla andra.  ”Det här är en ­anledning så god som någon att festa” tycker en av Londons luttrade taxichaufförer. Byggnads­arbetarna på gatan nickar.