En spricka i den kinesiska muren

Börserna fortsätter falla. USA:s ekonomi är skrämmande svag. Eurozonen krisar vidare. Samtidigt har Kina rekordtillväxt, fler miljonärer, fler megastäder och fler skyskrapor än någon annan.

Komikern Jon Stewart har uttryckt det som att USA är skyldigt Kina så mycket pengar att varje kinesisk familj snart har rätt att ta varsin amerikan som husdjur. Kinesiska banker funderade säkert på ­saken när USA i början av veckan var ­nära att ställa in sina betalningar.

Fast även om den kinesiska diktaturen påstås känna sig starkare än någonsin: kanske börjar något hända.

Medelklassen är oroad

Nyligen dog 40 människor i en ­tragisk tågkrasch utanför Wenzhou. Ingen­ vet orsaken. Poängen är att kommunist­partiet inte har lyckats tysta ner spekula­tionerna.

Det är medelklassen som åker de hyper­moderna tågen. Nu är de oroliga, arga och vill veta vad som hände. Det hörs plötsligt krav på transparens – att någon skall ställas till svars.

Dessa rop kommer från grupper som tidigare har varit nöjda med det politiska­ systemet: Det levererar tillväxt och högre levnadsstandard – strunt samma i det där med demokrati. Men nu verkar man ­vilja veta vad som hände med tåget, hur ska man annars våga åka ett i framtiden? Och resultatet blir en form av politiska krav som regimen inte är van vid.

Kommunistpartiet har länge genom opinionsmätningar och fokusgrupper försökt ta reda på vad folket vill ha för att kunna leverera det. En form av opinionsmätnings-diktatur. Inte en rörelse mot demokrati. Tyvärr.

Makt till proletärerna

I 30 år har de stora företagen flyttat produk­tion till Kina. I väst har det inneburit billiga Ipods och stora vinster.

I ­Kina har det inneburit rekordtillväxt, dålig arbetsmiljö, miljöförstöring och ­dåliga löner. Men nu börjar den billiga arbets­kraften att ta slut.

Kinas regler om att varje par bara fick skaffa ett barn infördes 1979. Antalet ­arbetare under 40 har minskat kraftigt. Tillgången på billig arbetskraft är inte längre oändlig. Balansen mellan arbete och kapital har tippat och det ger ­arbetarna mer makt.

Polsk utveckling?

Kommunistpartiet påstås vara oroat för en utveckling som den i åttiotalets ­Polen: att krav på bättre arbetsvillkor ska växa till en proteströrelse mot dikta­turen. När de anställda på Honda krävde femtio­procentiga lönehöjningar ut­tryckte premiär­minister Wen Jiabao därför förståelse.

Fast då handlade det om högre löner. När medelklassen nu ställer sig upp och vill ha transparens och ansvarsutkrävande efter en tågolycka. Ja, då är det ett krav på mer demokrati som det kan bli ­svårare att köpa sig ur.

Förhoppningsvis.

Trots nio-procentig tillväxt.