28 Månad 2007. Svenskt Näringsliv, LO och PTK kommer att träffas för att diskutera grunderna för samarbetet på den svenska arbetsmarknaden.
Sedan LO i måndags svarat ja på arbetsgivarnas inbjudan kan samtalen inledas redan nästa vecka.
Parterna vill själva ta ansvar för reformeringen av den svenska arbetsmarknaden. Båda fruktar, ibland av olika skäl, politisk klåfingrighet.
Det hindrar inte att det finns problem. Svenskt Näringslivs inbjudan, och det svar LO:s styrelse i måndags klubbade, avslöjar de viktigaste.
Direktörerna vill diskutera strejkreglerna, trots att problemet knappt gör avtryck i statistiken.
Organisationen hävdar, precis som den gjort de senaste åren, att redan risken för arbetsnedläggelse prisger arbetsgivarsidan åt löntagarna.
Svenskt Näringsliv vill dessutom urholka anställningsskyddet. Lagen om anställningsskydd kallas kort för ”den alltmer otidsenliga lagen”. På dessa punkter säger LO blankt nej.
Förslaget att försämra anställningsskyddet ställs mot krav på insatser för att underlätta omställning. Och i stället för konfliktreglerna vill facket diskutera hur parterna tillsammans ska stärka kollektivavtalens ställning som garant för rimliga anställningsvillkor och rättvis konkurrens.
Det skulle kunna vara upplagt för ett misslyckande. Ändå behöver det inte bli resultatet.
Fack och arbetsgivare bör ha gemensamma intressen, både att underlätta omställningen av näringslivet och att värna avtal och arbetsfred.
Trots att debatten ibland ger ett annat intryck präglas den svenska arbetsmarknaden av flexibilitet, en ordning facken bejakat. Ett resultat av fungerande trygghetssystem.
I sitt svar på Svenskt Näringslivs inbjudan ställer LO krav på en utveckling av det omställningsavtal som slöts för drygt tre år sedan. Det skulle kunna göra förändringar lättare att genomföra. Men det förutsätter att arbetsgivarsidan ger upp tanken att försvaga den individuella tryggheten.
Under de senaste åren har Svenskt Näringsliv drivit linjen att arbetsgivare ska kunna vägra sluta kollektivavtal, utan att riskera fackliga motåtgärder.
En omöjlig hållning om kollektivavtalen, och anständigheten, ska värnas. Därför är konflikträtten inte förhandlingsbar.
Kan stärka Sverige
Det vet också förhandlarna på arbetsgivarsidan, som sannolikt i själva verket vill se gemensamma regler som underlättar förhandlingarna och göra det svårare att ta till konfliktvapnet.
Den sortens överenskommelser är inte främmande för svensk fackföreningsrörelse, det visar det nu tioåriga industriavtalet.
Resultatet av de kommande förhandlingarna tycks alltså vara beroende av ifall arbetsgivarna är redo att ge upp de senaste årens ideologiska symbolfrågor. Och av hur kreativa förhandlarna kan vara för att hitta verkliga lösningar på riktiga problem.
Lyckas de stärker det inte bara den svenska modellen. Det stärker i bästa fall Sverige.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
Veckans Affärer granskar privatiseringsparadiset Sverige.
...