Drevet ingen konspiration

”Drevet är inte ute efter sanningen. Drevet­ är inte ute efter vad som verkligen hänt, det är bara ute efter att fälla det byte det har vittring på.”

Ja, det är Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens­ Tankesmedja som står för den blodiga beskrivningen av oss journalister.

Hennes text handlar givetvis om Juholtaffären­ som briserade för några veckor sedan. I en alldeles rasande analys­ gör hon upp med kvällspressen för vi har ”ingenting med demokrati att göra”.

Man får anta att hon var riktigt förbannad när hon skrev den där analysen och att hon sannolikt har lugnat ner sig vid det här laget.  Men hennes beskrivning av media är ändå värd att notera så här

i efterhand.

”Min kärlek till massmedia är numera begränsad”, sa redan Olof Palme när justitieminister Ove Rainer fick avgå för att han helt lagligt hade skatteplanerat sina miljoner så att han bara betalade tio procent i skatt.

Det var 1983 och till en början försökte Ove Rainer hävda att skatteplaneringen var hans privatekonomiska ensak. Dagen­ efter Aftonbladets avslöjande hörde­ Socialdemokraternas tidigare riksdagsledamot Nancy Eriksson av sig till redaktionen. Hon var helt rasande och skrev ett debattinlägg om lössen i den röda­ fanans veck.

Olof Palme skyllde på media, men det var Nancy Eriksson som avsatte Ove Rainer. Utan hennes och de många partimedlemmarnas vrede hade det aldrig blivit något drev och utan drev hade justitieministern kunnat sitta kvar på sin post.

Många journalister har skrivit om Carl Bildts oljeaffärer. Två svenska journalister sitter till och med fängslade för att de ville forska i oljeaffärerna på plats i Ogadenprovinsen i Etiopien.

Hittills har den granskningen inte orsakat­ något riktigt drev och det beror inte heller på medierna utan snarare på den uteblivna vreden. Sannolikt förväntar sig svenska folket inget annat av Carl Bildt. Att en oljeshejk är en oljeshejk gör ingen upprörd och då hjälper det inte hur många texter vi än skriver.

Om medierna fått styra hade Carl Bildt fått löpa gatlopp för länge sedan.

Det var för övrigt samme Carl Bildt som var emot sanktionerna mot Sydafrika. 1985 var han huvudundertecknare av motionen mot en utvidgning av sanktionerna mot apartheidregimen i Sydafrika. Tidningen Aktuellt i politiken har plockat fram motionen där Carl Bildt bland annat­ skrev att ”Det är inte hållbart att säga att just en form av förtryck eller förtryck i ett speciellt land är särskilt motbjudande.”

Historien kommer ikapp honom, men Carl Bildt sitter kvar som Sveriges utrikes­minister. Möjligtvis beror det också på att hans frågor är mindre begripliga. Det är lättare att förstå och relatera till möjligt­ bidragsfusk än till misstänkt brott mot folkrätten. Alla människor kan nämligen bidragsfuska.

Självklart skulle medierna granska Håkan Juholts bostadsersättning. Det är nämligen alldeles självklart att man ska betala för sig. Det handlar inte bara om regler, utan om moral och om vilken egen inre kompass man har.

För en socialdemokrat borde den säga att man ska vara alldeles särskilt varsam med skattepengarna för de har folk slitit ihop i tron att de ska gå till barnbidrag och bättre mat på mammas äldreboende.

Storyn var journalistiskt glasklar. Man blir upprörd. Att nu i efterhand sitta och leta efter ursäkter i riksdagens regelverk är att reducera frågan. Det handlade aldrig­ om regler utan om moral och det är omoralen som gör läsare, radiolyssnare och tv-tittare så förbannade. 

Därför ligger moderate migrations­ministern Tobias Billström lite risigt till i dessa dagar. Han jobbar i Stockholm, hans familj bor i Stockholm, men migrationsministern, han hävdar ändå att han bor i Malmö. Kan ni tänka er vilka helger han har, när han vinkar av hela familjen – som han knappt hunnit se på hela veckan – för att hoppa på tåget till Malmö?

I själva verket handlar det snarare om raffinerad ekonomisk planering. Tobias Billström gör bostadsklipp, tjänar miljoner och får 6 700 skattekronor i ersättning för att han bor i Malmö.

Jag antar att Anne-Marie Lindgren tycker att medierna ska fortsätta att granska Tobias Billström på samma sätt som de granskade Maria Borelius, Cecilia Stegö­ Chilò och Ulrica Schenström.

Att som Anne-Marie Lindgren påstå att media dömer folk visar bara att tanke­smedjor aldrig kan representera folk­flertalet. För det finns ingen journalistisk sammansvärjning bakom dreven. De bildas­ när många redaktioner inser att läsarna­ vill veta mer. När läsarna blivit så upprörda att de köper tidningar för att bli alldeles rasande.