Oblyg Fridolin vill ha förslag

Oppositionspartierna har hanterat det rödgröna sammanbrottet olika.

För Socialdemokraterna blev samarbetet symbolen för att partiet inte längre kan göra anspråk på att dominera svensk politik.

Den insikten skakar fortfarande socialdemokratin.

För Vänsterpartiet blev det rödgröna samarbetet inte den väg till politikens finrum som det kanske skulle ha kunnat vara. Självbilden som det eviga oppositionspartiet är svår att överge.

Tänker större tankar

I Miljöpartiet har däremot det nu avslutade samarbetet spätt på ett redan gott självförtroende.

Det märktes inte minst på helgens kommundagar i Västerås där de gröna firade 30-årsjubileum.

Att partiet nu uppfattas som ett realistiskt regeringsparti har fått de nya språkrören att tänka ännu större tankar. Samtalet ska återupprättas och politiken bli allas egendom. Miljöpartiet tänker inte söka samarbete med andra partier, utan med människor som i dag står utanför politiken. Alla erfarenheter, och allt engagemang, ska rymmas hos de gröna.

I sitt tal till partimedlemmarna satte Gustav Fridolin i går upp målet att det på varje arbetsplats, på varje högskola och i varje förening ska finnas någon som varit med och utformat Miljöpartiets politik. Fridolin tänker sig att 250 000 människor ska engageras.

Ett öppet parti

Han pratade om nya mötesformer, nya sätt att organisera partiarbetet och möten över nätet.

Partiet ska samarbeta med sociala rörelser och skapa nya utrymmen för politiskt engagemang. Dessutom ska Miljöpartiet stå öppet för andra än partimedlemmar.

Fridolin drog paralleller till den arabiska våren. Han är inte blyg, det nya språkröret.

Det kan sägas att Miljöpartiet, precis som vanligt, har svårt att acceptera att politik handlar om att hantera olika intressen. När Romson och Fridolin har lyssnat färdigt ska det trots allt fattas beslut, och alla kan inte bli nöjda.

Öppenhet och lyhördhet i all ära. Politik handlar också om att ha och driva idéer, inte bara om miljön eller lärar­lönerna.

Samma recept

Det kan också sägas att vi hört allt detta förut.

Alla politiska partier har brottats med sina organisationer i åratal. Och recepten brukar vara de samma. Ändrade mötesformer, nätverk och lyssnande.

Inte ens idén att låta människor påverka utan att bli medlemmar är ny.

Ändå går det inte att ta miste på det gröna självförtroendet. Och det är bra.

För precis som en fungerande demokrati behöver engagerade medborgare behöver den också politiska partier som tror på sig själva, och på politiken.