Reinfeldts huvudvärk

Nej, det går ju inte så bra för Social­demokraterna. Alla socialdemokrater som inte anklagar varandra för krypskytte, funderar just nu på den stora frågan: Kan ­Håkan Juholt vända trenden och

i så fall hur?

Svaret brådskar.

Men under tiden kan vi ju konstatera att vi även har en regering. Ett gäng som faktiskt styr landet och som därför bör ställas till svars för konsekvenserna av sin politik.

De väljare som lade sin röst på de nya Moderaterna gjorde det utifrån ett antal förutsättningar. Reinfeldt sa för det första att han skulle minska utanförskapet. För det andra att vi kunde lita på honom, att hans parti ­inte längre var ett hjärtlöst högergäng ute efter att privatisera allt som rörde sig. För det tredje att han stod för ett starkt regeringsalternativ. Och för det femte att han inte skulle splittra Sverige och riva upp det jämlika samhällskontrakt som vi har byggt vårt välstånd på

Alla dessa fem villkor var grundläggande för Moderaternas politiska framgång.

Men inget av dem gäller längre.

Fler i utanförskap

Arbetslinjen har misslyckats. Hårdare krav på sjuka och arbetslösa gjorde inte folk anställda och friska. Arbetslösheten är sju procent, socialbidragen har ökat, antalet unga förtidspensionärer har exploderat och Fas 3 sysselsätter i dag fler personer än Volvo i Sverige. 

Moderaterna har också mycket svårt att upprätthålla sin image som mjuka och snälla. Regeringen tvingade svårt cancersjuka att jobba för att ha råd att sänka skatten för friska människor. Det var inte populärt. När migrationsdomstolen beslutade om att utvisa den hjärtsjuka 91-åriga Ganna tyckte statsministern att det skulle kosta för mycket att låta henne stanna. Och när gamla vanvårdas av riskkapitalister slår det hårt mot Moderaterna som, trots ­alla försök, fortfarande har fruktansvärt lågt förtroende i välfärdsfrågor.

En valrörelse om äldrevården vore en mardröm för Reinfeldt.

S-krisen tar slut

På samma sätt är hans största framgång, den borgerliga alliansen, inte längre det starka regeringsalternativ som var tanken. Han leder en svag minoritetsregering med stöd av Sverigedemokraterna och med Kristdemokraterna strax under fyra procent i opinionen.

Men framför allt: ­Enligt OECD är Sverige ett av de länder där ojämlikheten vuxit som allra mest under 2000-talet. Det är en direkt effekt av regeringens politik. Och inte vad alla de som röstade på de nya Moderaterna i tron att de hade förändrats i grunden, trodde att de skulle få.

Allt detta borde ge statsministern en rejäl huvudvärk.

Han kan inte hoppas på att ­Socialdemokraternas kris kommer att vara för evigt.