ÅSIKT

Proteståret tog inte slut vid nyåret

Vågen kommer att fortsätta

Demonstrationsvåg  Ryssland, Grekland, Egypten och USA är några av de länder där folket protesterat under 2011, mot makten och politiken – för rättvisa och demokrati.
Foto: SCANPIX
Demonstrationsvåg Ryssland, Grekland, Egypten och USA är några av de länder där folket protesterat under 2011, mot makten och politiken – för rättvisa och demokrati.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I fejkdokumentären ”Punishment park” – en skräckinjagande vision om fram­växten av ett fascistiskt USA – ställer en medborgare retoriskt frågan varför studente­r och radikala aldrig demonstrerar när det är kallt.

På juldagen samlades 120 000 ryssar på Sacharov-avenyn i Moskva för att protestera mot misstänkt valfusk, korruption och Vladimir Putins annonserade återkomst till presidenttronen.

Det var nästan tio grader kallt.

Kulturskribenten Andres Lokko bruka­r hävda att årtionden sällan följer almanackan. Kulturellt tog 1950-talet int­e slut förrän 1965. 1970-talet började 1977. 1990-talet drogs vi med en bra bit in på 2000-talet.

Med den logiken kan 2011 sägas ha börja­t i Västsahara, i oktober 2010. I vad som förmodligen är de största protesterna mot Marockos regim på årtionden samlades upp emot 20 000 västsaharier utanför den ockuperade huvudstaden al-Ayun.

Man demonstrerade mot social diskriminering, fattigdom och övergrepp. Marockansk­a säkerhetsstyrkor svarade med en massaker.

Så började 2011, kanske. Fast det var med 26-årige Mohamed Bouazizi det tog fart på allvar. Som arbetslös akademiker livnärde han sig på att sälja frukt på den tunisiska staden Sidi Bouzids gator.

När myndigheterna hävdade att han saknade tillstånd och beslagtog hans varo­r hällde han bensin över sig själv och tände på. Han togs till sjukhus och avled senare av sina brännskador.

Tunisien exploderade. 2011 blev den arabiska vårens år.

Protesterna mot de korrupta och odemo­kratiska regimerna i Nordafrika och på Arabiska halvön spred sig. Under ett par månader händer allt:

Tunisiens diktator Ben Ali flyr till Saudi­arabien. Egyptens diktator Hosni Mubara­k tvingas avgå. Libyens dikta­tor Muammar Gaddafi avsätts och döda­s. Regimern­a i Jordanien, Jemen och Algerie­t tvingas till reformer. I Syrie­n pågå­r upproret fortfarande, regimen svara­r fortfarande med brutalt våld.

Demonstrationer har även nått Kurdi­stan, Albanien, Kamerun och Nordkorea.

Den brittiske historikern Eric Hobsbawn – född i Egypten 1917 – sa några daga­r före jul att 2011 påminner om 1848.

Då, för nästan 200 år sedan, bröt

en revo­lution ut i Frankrike och juli­monarkin föll. Upproren spred sig till de italienska och tyska staterna och vidare till Danmark, Sverige, Ungern, Rumänien, Schweiz, Polen och Brasilien.

Sedan 1927 har det amerikanska nyhets­magasinet Time Magazine utsett en ”årets person” i sitt decembernummer. Martin Luther King, Michail Gorbatjov, Willy Brandt, Elizabeth II och Corazon Aquino är några av de personer som fått ståta med äran.

2011 års person blev – världens alla demonstrante­r.

Puerta del Sol, Madrids klassiska demon­strationstorg, blev läger för ”de upprörda”: en löst sammanhållen rörels­e av arbetslösa, utslagna, marginaliserade ungdomar och andra i så kallat utan­förskap. Flera miljoner demonstrerade.

Den ekonomiska krisen och sparpaket har gjort att Spanien har den högsta arbets­lösheten i hela EU: 21 procent. För ungdomar är den dubbelt så hög.

I London exploderade förorterna i blint raseri på hösten. I mars demonstrerade 500 000 britter mot högerregeringens nedskärningar. Lärarkåren och offentlig­anställda gick ut i strejk, de mest omfattande på en generation.

På andra sidan Atlanten föddes ungefär samtidigt Occupy Wall street-rörelsen. Ilskan hos rörelsen riktades mot den finanskapitalistiska girigheten och en känsla av att det amerikanska samhället håller på att slitas isär.

I Sverige tyckte Dagens Industri att demonstr­anterna ”lugnt och stilla borde flytta sina pengar till den billigaste fond som finns eller börja köpa värdepapper till låg kostnad via nätet”.

49,1 miljoner amerikaner lever i fattigdom, enligt folkräkningsmyndigheten. Det är närmare 16 procent av invånarna. Nästan lika många är arbetslösa.

Jag befann mig i Aten några dagar i slute­t av juni. På Syntagmatorget, mellan parla­mentet och finansdepartementet, samlades fackföreningsfolk, anarkister, höger­extremister, pensionärer och hippie­s dag ut och dag in i en utdragen och vildvuxen protest mot det politiska etablis­semanget.

Det fanns något tröstlöst och urskiljningslöst i de här demonstrationerna.

I Grekland förlorade 400 000 människor jobbet på ett år. En fjärdedel av befolkningen lever i dag i fattigdom.

I Egypten ökade arbetslösheten dramatiskt inna­n Tahrirtorget fylldes till bredden.

Här syns släktskapet mellan de protes­terande på Syntagma, ”de upprörda”  i Madri­d, ockupanterna på Wall street och Mohamed Bouazizi. En frustrerad ungdomsgeneration som inte har något att förlora och gamla eliter som berikar sig själva.

Protesternas år slutade inte på nyårsafton 2011.