ÅSIKT

De ville ha ett rejält lönelyft – nu blir skolan en valfråga

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I fackligt arbete finns det egentligen bara en sak som är svårare än att mobilisera medlemmarna för kamp.

Det är att få medlemmarna att acceptera att det inte blir någon kamp, utan i stället en blek kompromiss.

Fråga lärarnas fackliga ledare Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén. De vet.

Lärarnas fackförbund har ända sedan i vintras drivit kravet att lönerna skulle höjas med 10 000 kronor i månaden. Ett sätt att kompensera för yrkets långsiktiga rutschbana i löneligan.

Den som läser det finstilta kommer inte att ha svårt att hitta reservationerna. Ambitionen är långsiktig, årets lönerörelse skulle innebära ett ordentligt första steg och så vidare.

Men lärare som upplever hur deras yrke förlorat i attraktivitet och som är trötta på alla till intet förpliktigande löften läste knappast det finstilta. De ville ha ett ordentligt lönelyft - nu.

I dag drabbar ilskan lärarfacken. Avtalet som efter stora tveksamheter accepterades i går innehåller visserligen en siffra som är en av de högsta i årets avtalsrörelse, 4,2 procents lönelyft för i år.

Men det löper på fyra år, och för de kommande åren är lärarna inte garanterade mer än någon annan.

Metta Fjelkner från Lärarnas Riksförbund säger nu att det står arbetsgivarna fritt att betala mer än avtalet föreskriver. Sant, men det är knappast därför landets lärare betalar sin medlemsavgift i facket.

Ska sanningen fram är läraravtalet inte dåligt. Det är i förhållande till förväntningarna, och behoven, som det inte räcker till.

Löneförhandlingarna kan dessutom bara lämna en del av svaren på lärarkrisen.

Det är parterna som förhandlar om lönerna, men det är politiker som avgör vilka resurser skolan får. Och det är skolans huvudmän som bestämmer hur dessa resurser ska användas.

I dag talar de fackliga organisationerna karskt om att det nya avtalets sista år kan sägas upp, lagom till valet. Underförstått ska lärarlönerna bli en valfråga.

Det kommer de säkert att bli. Men skoldebatten i valrörelsen om knappt två år kommer förhoppningsvis inte att stanna där.

Inte minst för lärarnas skull behövs också en debatt om skolans resurser, om tillräckligt med personal och om klasstorlekar.

I budgeten lämnade regeringen ett sorts besked. De stora pengarna går till att sänka bolagsskatten. Om en vecka ska oppositionen lämna sitt svar. Då måste skolan vara prioriterad.