Utanförskapet blir
regeringens fall?

18 maj 2008. Utanförskapet, det politiska slagordet, nyspråksformuleringen, som vann valet åt de nya moderaterna, är det en bluff?

Över en miljon människor befinner sig i utanförskap, trummade de borgerliga i valet 2006. Budskapet skakade om, vann väljarnas tilltro och röster. Även Aftonbladet grälade på dåvarande s-regeringen för att den nonchalerade utanförskapet, sysselsättningen och arbetslinjen. Vid ett tillfälle snäste statsminister Göran Persson åt mig: ”Tycker du vi ska göra om hela Sverige till ett kommunalt Samhall?”

Regeringen Reinfeldt håller fast vid talet om massarbetslöshetens utanförskap på en miljon, men siffran är djupt missvisande framgår av en rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja ”Innanför utanförskapet”.

Statistiken stämmer inte

Det handlar om ren manipulation med statistik. Regeringen buntar ihop inte bara långtidsarbetslösa och förtidspensionerade utan alla som under någon period på året får ersättning från de sociala trygghetssystemen. Alltså även personer som under en begränsad tid är sjukskrivna, får socialbidrag eller deltar i arbetsmarknadspolitiska program räknas in. En sjukskriven med virus i ett par månader får bidra till en helårsperson i utanförskap. Låter det snurrigt? Javisst, och dessutom ohederligt, för vem betraktar dessa personer som att de står utanför arbetsmarknaden?

Med detta sätt att räkna kan regeringen skryta med att utanförskapet har minskat med över 120 000 personer, men det är främst sjukskrivningarna som sjunkit. Däremot minskar inte den hårda kärnan av förtidspensionerade och långtidsarbetslösa, de får inga jobb. Samtidigt ökar antalet nya arbetslösa.

Sahlin är självkritisk

Det ”nya arbetarpartiet” verkar få lära sig att effektiv arbetsmarknadspolitik och full sysselsättning är svårare att uppnå än att bara sänka skatter och jaga sjuka och arbetslösa.

När socialdemokraterna i veckan höll toppmöte om jobben levererade partiledaren Mona Sahlin självkritik för att s-regeringen inte tog arbetslinjen på allvar utan försummade just dem som stod längst från jobben. Partiledningen lovar bättring med kvalificerad yrkes- och arbetsmarknadsutbildning, ”förstajobbetavdrag” för långtidsarbetslösa unga, ”förändringstrygghet” genom upprustade socialförsäkringar, mer forskning och andra klassiska s-åtgärder för tillväxt. Sist men inte minst en ny positiv syn på småföretagare. Det ska bli tryggare att vara entreprenör och lättare för företagarna att anställa, få riskvilligt kapital, exportera och administrera. Ambitioner Sahlin länge haft men först nu som partiledare kan göra till partiets politik.

Om detta raljeras det på borgerliga ledarsidor. Sahlin har inget nytt att komma med, samma gamla arbetsmarknadspolitik. Sahlin har problem. Det saknas insikt om arbetsgivarnas behov att luckra upp Las, anställningsskyddet och av att få chans att tjäna stora pengar. Ingen förnyelse, suckas det.

Jämlikhet och lika chanser

Vad borgerliga kommentatorer inte tycks inse är att Mona Sahlins förnyelse aldrig handlat om att göra om socialdemokratin till ett borgerligt parti. S-politikens grund är jämlikhet och lika chanser, inte egen vinning på andras bekostnad.

Tvärtom bidrar moderaternas brutala jakt på de människor som enligt regeringen finns i utanförskap, till förnyelsen av s-politiken. Det som utan regeringens sociala systemskifte skulle varit svårt för Sahlin att förändra, framstår nu som närmast självklara förbättringar. Plötsligt har det blivit naturligt för socialdemokrater att vi måste ha en bortre parentes i a-kassa och sjukförsäkring, att 80 procents ersättning inte kan gälla i obegränsad tid.

Nu vänder konjunkturen ner. Varslen ökar. Långtidsarbetslösheten bland unga har tredubblats och antalet nya arbetslösa ökar. Utanförskapet börjar växa samtidigt som en halv miljon har lämnat a-kassan efter regeringens försämringar. Många med osäkra anställningar. När de blir arbetslösa kommer det verkliga utanförskapet att växa dramatiskt. Vinnarfrågan från valet 2006, utanförskapet, ser ut att bli en bumerang mot regeringen i valet 2010.