Kanske är det själen som andra kallar Gud

I en intervju i Länstidningen Södertälje, som handlade om etnicitet och kön, fick jag i en faktaruta svara ja eller nej på frågorna: Röker du? Sorterar du sopor? Ska homosexuella få gifta sig? Tror du på Gud?

Intervjun berörde en del kontroversiella frågor och jag väntade mig reaktioner. Men det som väckte uppståndelse var faktarutan. Inte det jaet som jag hade trott, som svarar på frågan om homosexuella ska få gifta sig.

Det var nejet på frågan om jag tror på Gud som orsakade mest rabalder. Och enbart bland mina landsmän- och kvinnor. Jag fick höra om en tioårig kusin som upprört sa: ”Mamma, mamma! Hon säger att hon inte tror på Gud! Hur kan hon säga så??”

En vän ringde och skrek. Hur i hela friden kunde jag vara så respektlös mot mitt folk? Det är att förneka hela folket, eftersom Gud är en så stor del av oss, menade han.

Jag tillhör folkgruppen assyrier/syrianer, en pytteliten minoritet från Mellanöstern, från tvåflodslandet Mesopotamien. Vi har ofta blivit förtryckta på grund av vår religionstillhörighet.

Som liten kristen minoritet i det muslimska Mellanöstern hade mina förfäder det inte lätt. Förtrycket resulterade i ett folkmord i Turkiet 1914. Sedan dess har vi blivit nekade vårt språk, vår religion och bortglömda när politiska agendor har satts.

Ur denna historia har religionen kommit att bli en överskuggande del av vår identitet. Kanske är det inte så konstigt.

I dag bor de allra flesta assyrier/syrianer i det sekulariserade väst. Min generation kan inget annat liv än det i Sverige, Tyskland, USA eller Australien. Trots det är vårt kristna arv fortfarande viktigt.

Har du sett en yngling i hiphopmundering, med ett stort guldkors på bröstet? Han är alldeles säkert assyrier/syrian. Har du sett en näpen, vacker tjej med tajta kläder och ett gnistrande kors om halsen? Hon är nog också assyriska/syrianska.

Eller ett barn med röd sytråd runt handleden? Tråden symboliserar Jesu blod och tas av på påskafton, då det bränns under grytan med påskgröt.

Påsken, som heter ”stora jul”, firar vi en vecka senare än i den svenska (protestantiska) kalendern. Den syrisk-ortodoxa kyrkan räknar annorlunda.

Mitt nej i en faktaruta i tidningen orsakade alltså stora reaktioner. Det var som om en bomb slog ner på de många köksborden när Länstidningen slogs upp: ”Hon tror inte på Gud!”

Jag hade inte utrymme att utveckla mitt nej i faktarutan. Hade intervjun kretsat kring min tro hade jag sagt ungefär så här:

Jag tror inte på Gud, i alla fall inte på de etablerade religionernas Gud. Men jag tror på något. Jag tror att det finns en mänsklig själ, jag tror att vi finns kvar när vi dör. Kanske är det den här själen som andra menar är G ud.

Förutom på den mänskliga själen tror jag också på humanism, på medmänsklighet, på hopp. Och på kärlek förstås. Allt det här står ju också kristendomen för.

Så trots att jag inte sätter en etikett på min tro, kanske jag och mitt folk inte är så långt ifrån varandra.